Aftonbladet – 19 oktober 1850, sida 3

RA rä proc. olja i sället för 3 proc., i den ofvannämnda lösningen. Gara och väfnaader, som skola betas på detta sätt, böra vara blekta. Bomuilsgarn, som före väfaingen betas och ångas enligt ofvannämnda method, låter efter väfniogen trycka och färga sig i lingt lifligare färger än annars, antingen det är ensamt, eller sammanväfdt med ullgarn eller silke. Förberedelsen af bomullsketting för yllemusslin sker på samma sätt, medelst ifrågavarande preparat, som klistringen annars; kettingen ångas sedermera. Likväl får man ej vid klistringen använda rit eller väfsked af messing. Bomullsvarors betning medelst ägghvita. Når man bar tillgång på ägghvita, blodvatten, o. 3. V., kört sagdt sådane djurämnen som genom heia vattenångor koaguleras, kunna dessa ämnen använ: das till betning af garn och väfaader, utan tillsats af kalk. Man blandar då ägghvitan, etc., blott med olja, och gör den, om så behöfs, tjockare medelst gummi. För att efter förutnämnda method färga en bomulsväfnad, hvars garn icze biifvit på sådant sätt förberedt, iadränkes stycket med preperatet, ångas, och utfärgas sedan i det sjudande färgbadet. Tillägg. Broquelte har infört ena ny princip i viletryckeriet, nämligen användandet at lackfärgor, som fås genom utfällning med tennklorid, ur afkok på konsjonell, gulbolts, vau, orselj m. m. Dessa färgor kunna likväl icke begagnas till tryckning på halfyile eller yllemusslin, som blifvit betadt med tennoxid; emedan de, för att kunna förenas med tyget, måste påtryckas blandade med oxalsyra, hvilken försvagar de tryckta styckena när da sedermera ångas för att fästa färgeraa. Det ver för att kringgå denna olägenhet, som Broquette pårana utvägen att gifva bomul!lskettingen för yllemusslin en animalisk karaktär, nedest dess indränkning med osteller muskelkötts trådämne och kalk, sarst att seden, gerom gernets årgnisg, göra det anbreagta djurämnet olösligt och fästa det på garnet. Väfnader, som blott bestå af bomullsgarn, kan man omedelbart trycka med sådana fårgor, som icke skadas af ammoniak och kalk, sedan man blandat färgen med en förening af ostämne eller trådämne och kalk. Leckfårg af orselj och tennoxid lemnar isynnerhet färgskiitningar af öfverraskande liflighet och styrka, när de anbringas på bomullstyger, som blifvit betade med ena upplösning af ostämne celler trådämne och kalk. Enligt Liebigs nyaste rön) kan muskeltråd förenas med kalk på ett enklare sätt, än det af Broquette uppgifna. Sedan man urlskat väl finheackadt oxkölt, medelst kailt vatten och genom pressning befriat det från alla lösliga delar, lägges den hvita och smaklösa återstoden i vatten, som biifvit blandadt med !,, proc. saltsyra. I denna blandning upplöses trådämnet genast, och i det närmaste helt och hållet, till ena genom något flott svagt grumlad vätska, hvilken medelst filtrering kan skiljas från de olösta delarna. Genom neutralisation koaguleras denna lösning till en tjock, hvit, lirsmiik gröt, hvilken lätt löser sig i öfverskjutande alkali. Den fällning, som fås genom neutralisation af trådämnets lösning i utspädd saltsyra, löser sig i kalkvatten: och om denna sistovämnda lösning kokas, så koaguleras den likt utspädd ägghvita. Kokas deremot fällningen förut med vatten, så löses den icke i kalkvatten. Eu sätt att för biligt pris erhålla icke koaguleradt ägghviteämne till betningsme:el för bomull, antydes genom följande iakttagelse af Liebig öfver trådämnet i blod. Om det trådämne, som afsätter sig vid vispningen af blod, väl urlakas, och sedan inlögges i ett kärl som kan tillslutas, samt öfversjutes med vatten, så att det deraf fullkomligt betäckes, och man ställer det tillslutna kärlet på ett varmt ställe, så inträffar snart röta. Småningom fårgar det sig, förlorar sitt sammanhang och upplöses efter omkring tre veckors förlopp till en knappt färgad vätska, i hvilken några svarta kåfvor simma, hvilkas fårg härrör från jernsvafla, och som genom silning lätt kunna afsöndras. Den frånsilade klara välskan kan sedsn icke skiljas från en ägghvitlösnivg; den koaguleras vid uppvärmning till en gelelik massa, hvilken både till egenskaper och sammansättning öfverensstämmer mel ägghvitämnet. ) Annaten der Chemie und Pharmacie, Januarheft 1850, S. 125.