riddare taga den Geraciska Juno, nemligen den sköna Eu: femia i mitt skydd. Ty ni måste veta att jag sedan er efresa vunnit qvarter och gästvänskap Hos den sköna Eufemia. Mordbrännarne ansågo mig verkligen för en af de engelska kaptenerna. Men det romantiska strecket hade på ett bår när bekommit mig ganska illa. Knappt märkte nina trasiga hjeltar, att de, i stället för att plurdra huset, skulle bevaka det, förrän de ej mer förstodo min engel;xa. Det mördarpacket öfverföll mig och skulle ha gjort lut på mig, hade inte ett par af våra officerare, som på mitt skrik igenkände mig som landsman, fallit dezm i flansen med värjornan Och den goda familjen Marcoli? Och Eufemia? Sluppo undan med en liten förskräckelse. Eufemia blef derefter, förstår sig, dagens gudinna. Denna kalabresiska Calypso, Amanda elier Angelika, bragte oss tappra engelsmän utan undantag till sina fötter. Ingen undkom med osvedda vingar hennes solblickar. Ty värr var depna est af kort varaktighet. Träffniogen vid Monteleone j2sade oss åter ur de förtrollade trädgårdarne. Och hvad har blifvit af våra öfriga Austriafarare?, ortfor Fortunatus frågande. Det vete gudarne! Blott den bottenärliga Stauffacher alade jag med här i Messina. För tio dagar sedan gick van i ett talrikt men otrefligt säliskap till Corfu, nemlisen på ett transportskepp med ungefär hundra femtio fånsar af regementet Frohbergs upproriska soldater, som på Malta till största delen mördat eller förderfvat sina egna nförare. Men nog om detta. Nu om er! Huru behagar Messina er? Huru länge sadnar ni här? Inte längre än jag är tvungen. God dam, sir Fortunatus, ni talar ur min egen själ! itt feeland, ett himmelrike är detta Sicilien; men gallan okar öfver vid hvart enda steg. Se er omkring, ni ser anhända den skönaste bland öar cch en afbild af verldens nest utsväfvande prakt; den heliga jungfrun, Messinas kyddshelgon, på alla ställen och orter, och der bredvid et värnlösaste, af sina baroner mest utsugna folk; den räktigaste bamn, men nästan utan skepp; palatser och uiner, vittnen om jordbäfningar, hvilka på öfver tjugo r ieke blifvit utplånade; rundtomkring hamnen Panchet