Aftonbladet – 18 oktober 1850, sida 2

endast genom min flykt. Vi båda äro icke de sista, icke heller de första, som genom de menskliga ordningarnes tvedrägt med naturens ordningar undkommit med ett bru: stet bjerta. Olikbeten i vår förmögenhet, vår rang, vil kyrka fördömer våra själars förbund, hvilket ej berodde af oss att undvika. Lef väl! Nu är mitt lifs öde. Det förflutna har förlorat allt mål, det tillkommande all förförisk makt, till och med för en sysslolös nyfikenhet. Mitt lif är ödelagdt. Blott medvetandets stolthet höjer mig öfver ett oförtjent öde, och gifver tröst, när bjertat, som den allthelande tiden ingen balsam kan bringa, låvgsamt förblöder. Klaga ej, ädla grefvinna, himlen älskar er mera än mig. Han skiljer erifrån mig, på det jag ej må draga e med i mitt olycksdriga öde. Alltid sträfvade jag att göre det goda som jag förmådde; men allt måste hafva en olycklig utgång för mig. Den, med hvilken jag förband mig var bemfallen åt olyckan. Jag är af ringa härkomst i verlden, icke i naturen Derföre sluter jag mig till den sednare, när den förra för smår mig. Jag kan icke göra mig låg och ytlig med de flesta dödbgas låghet och ywizhet; derföre står jag en evig fremling i verlden och irrar omkring genom länder och år, såsom den evige juden genom århundraden, söker hvilan och finner den icke. Jag bar ei att tacka den så kallade lyckan för ett halsöstrå, hvarpå jag skulle kunna sofva Min egen ans!rängning tackar jag för hvad jag förvärfvat Derföre är jag fattig. All min rikedom ligger i mitt sam vete. Att göra de mägtigar.s eller rikares fåfänga sin kur kallas att bedrifva tiggeri; och att för sin egen fördel, så som i ett kortspe!, sammanblanda rätt och orätt, sannin och lögn, kallas att stjäla på förnämt maner. Jag är för stolt att blifva en tiggare och för ärlig att blifva en tjuf. ,Jag afsäger mig att tänka på er, min grefvinna, oc en annan önskan hade jag väl ännu, men emedan den ä min önskan, förblifver den ouppfylid. Jag ville kunn: framlefva mina dagar i en öcken, der ingen vämner oci ingen känner mig. Blott de renare hjertan, biott de vi sare menniskorna, äro de olyckligaste härnere, och mist nödvändigt vara det, emedan de i sin hela varelse äro e! motsatts till den öfriga hopen af dödliga. pHvad skall jag bland alla dessa masker, som göra si