Det är naturligt nog, att hvarje regering betraktar sig såsom nödvändig. Men denna tanka upptager dem och förstör dem helt och hållet, den ena efter den andra. Om restaurationer i Frankrike trott, att en annan makt ens varit möjlig efter dess fall, så skulle den kanske besinnat sig innan den utgaf Juli-ordonnanserna Om kung Ludvig Filip hade ens kunnat föreställa sig såsom tänkbart, att en makt och ett samhälle kunde ega bestånd efter honom, om han icke ansett sin personliga regering såsom politikens och den moderna civilisatioaens sista ord, så hade han troligen ej sett sin sista dag i Claremont. Man kan väl hysa förtröstan till sig sjelf; detta är kanhända till och med första vilkoret för att ingilva andra förtroende; men erfarenheten visar oss, att hvarje öfverdrifvet sjelfförtroende har sina faror. Hvad en regering eller furste angår, så kommer han derigenom alltför mycket att inoförlifva sig med tankan på en gudomlig rätt till makten, och blir snart intagen af den förvillande tankan, att detär maktens styrka öfver folket som utgör landets styrka. Också gör den dagliga omgifning, som man kan kalla hofmän, antingen de äro det till yrket eller icke, vanligen sitt bästa för ati stärka alla illusioner i detta hänseende hos regenten, han må vara kung eller president. De söka ständigt låta honom förstå att han är en ödets man. De upprepa alla dagar: ordningen, det är han; välståndet, det är ban; stabiliteten, tryggheten det är han. Men det allmänna förnuftet synes här äfven vilja hafva ett ord med i laget. Det säger annorlunda: hvar och en bjelper till för ordningens vidmakthållande; bvar och en bidrager till välståndet, alla vilja tryggheten och varahktigheten, och de som icke benämna den med ett menniskonamn, de som icke finna vilkoret derför ligga hos en svag individ, utan i goda grundsatser och inrättninsar, hafva stora utsigter att döma riktigare än de som tro motsatsen. Sålunda är ordningen i Frankrike nu, icke endast Louis Napoleon Bonaparte. Hvar och en annan i hans ställe skulle vilja den; provisoriska regeringen ville den äfven, och vidmakthöll den så mycket som då var möjligt. Endast de oärliga, de dumma eller de otacksamma äro de, som förebrå densamma för det den icke var en regelbunden, definitiv regering, mästare öfver sig sjelf och andra, redan dasarne efter, sedan en regelbunden, definitiv resering hade öfvergifvit landet helt och hållet åt dess egen styrelse. Välståndet önskas säkert af Louis Napoleon. Men hvar och en annan i bans ställe skulle ock önska det. Det är hvarje god medborgares åstundan; den stora fördel, som den högste medborgaren har framför annat hederligt folk ir endast, att kunna det, sora de andra äro inskrånkte att vilja.