Aftonbladet – 15 oktober 1850, sida 2

—— LL —— — — — — PE NN af hågot hat eller någon hämd mot grefve Ribera, om han icke nyligen bedragit henne på en ansenlig summa penvingar och derpå hos drottningen gjort henne misstänkt såsom en bemlig anhängare af fransmännen, så att hon förvistes från hofvet. Hon är den sannskyldiga iskalla stolthetens sjelfviskhet. Men låtöm oss tala om angerämare saker. Icke så, käre vän, ni berättar mig om er långa sköna dröm? Det gör mig riktigt ondt att jag ai bröt er. Jag ber er, neka det icke.v Tillåt att jag tiger. Jag kan omöjligt göra det mundtngt. Ni skall få höra den, men skriftligen Och hvad är det som min vän icke omedelbarliger vågar förtro mig? Hvarföre återgäldar ni med främmandt mynt min oförställda uppriktighet? Ni har hittills vari en fristad och tillförsigt, en glädje och ett skydd för de lif ni räddade ur böljorna; vill ni nu till och med i små. saker hafva en hemlighet för mig?p Jag besvär er, låt mig förblifva stum! ,Stum? Huru, på allvar? Er dröm är då mera än et skämt. Då vill jag ännu mindre låta er slippa derifrån Eller, dyre Fortunato, fortfor hon sakta hviskande, medai hon i det de gingo lutade sig emot honom och lade si hand på hans arm, p,eller är den fruktan, som sedan i gå plågar mig, icke utan grund? Får jag veta denna frukian, sköna grefvinna? Hon teg ett ögonblick; derpå sade hon, med nedböjd hufvud, likasom för sig sjelf: Kreolenivar er dyrbarare ä grefvinnan Piviafranca, lott ädelmod och medlidand drogo er sköna själ till den olycklige gossen. Marchesan brorsdotter är af intet intresse mer för Fortunatos ädel modiga bjerta. Sig ut det, Fortunato: det var endast hög sinnadt medlidande ni kände för mig? Jag ber, dyra grefvinna. egna ni nu detta medlidande åt mig. Drömmen är slut. Ni drömde således? Och hvad? Jag drömde... dyra Beatrice, vredgas ej... att mi älskade kreols bild sedan i går utplånats, upplöst sig, för smält — icke i grefvinnans af Piviafranca bild — nej vid himlen, nej! Jag känner henne knappt. Grefvinnai och jag! Vi stå på ett omätligt afstånd från hvarandra... Det måste väl också vara fallet, kära Fortunato, t mina öron förnimma visserligen ännu en röst, men på de