Må Gud i nåd förbarma sig öfver min broders bädangångna själ! Grefve Alvaro di Ribera är dödl! Denna underrättelse störde samlingens hittillsvarande munterbet. De öfriga damerna och Fortunatus yttrade sina sorgbeklagelser för marchesan och hennes brorsdotter, som likväl ingendera visade några tecken till stor sorg, och ej heller tycktes vilja taga de nårvarandes deltagande för mer än en vanlig höfligaetstribut. Donna Vioganni förklarade att liket miste föras till familjegrafven på Sicilien, att hon derför, så väl som för den dödes bevakande, anställandet af själamessor o. s. miste träffa vidlyftiga anordningar, och sjelf för anständighetens skull begifva sig till det ej långt aflägsna sorghuset. Men hennes unga brorsdotter, som hyste fasa för lik, bad at blifva befriad från uppfyllandet af denna pligt. Sålunda aflägsnade sig marchesan, ledsagad af tvenne af sina sällskapsdamer tillika med beijenten. Grefvinnan och en af damerna jemte herr Linthi gjorde heane i aftonskymningen sällskap genom trädgården. Men Beatrices qvarblifna sällskapsdam förlorade sig såsom af en tillfällighet ifrån henne, försvann ur trädgården och. Jät henne ensam med Fortunatus kringirra i dess gångar. Måtte ban finna hvila i sin grafi sade grefvinnan, och förlåtelse af Gud för sina synder; hvaribland brodermord visserligen icke är den minsta. Äfven jag vill stifta talrika messor för honom. Hens död har återgifvit mig säkerhet och lugn. Jag år fri, nu då jag icke längre behöfver darra för Riberas våidsamheter. Visserligen älskar marchesanan mig icke, men hon känner också intet hat. Hon har aldrig erfarit någon annan vrede än mot sin broder, vid hvars lik hon nu utsätter sina tårar till åskådning. Men bedraga mig ej mina gissningar och tror hon sig såsom min faders syster kunna förfoga öfver en hand, som aldrig skall lyda henne, till förmån för en viss lam prins, så skiljer jag mig för alltid från henne., Det skall ni icke. Marchesanan är med kärlek fästad vid er! sade Fortunatus. Kärlek? O tro icke det, signor Fortunato, Hon har i sin ungdom lärt det ordet, men aldrig förstått det. Hor bar icke älskat sin broder, icke sin make. Hon har ickt mera rum för någon känsla, hvarken god eller dålig, sitt torra bjerta. Hon skulle till och med ej haft känsl: