Aftonbladet – 15 oktober 1850, sida 1

KREOLEN?. HEINRICH ZSCHOKKE. Aa Men jag förstår er icke, signor Fortunato. Man har likväl sagt mig att jag var smickrad -af målaren. Finner ni porträttet inte likt? Träsnittet likt? Ingen sann konstnär målar en sol på himlen, hon gör hönomalltid till fuskare. Huru kunde den dåren våga att måla er, då han ej kunde doppa penseln i strålar? Jag tackar er för afkylningsmedlet. Det skall alltid isa mig en skön qvinna, men ingen Beatrice. Derför äs... jag bilden., Nej, nej, Fortunato, gif mig den tillbaka. Ni talar om kyla, ni som är en man af snö och is! Kyla! Brinna då också schweiziska gletscherna såsom vårt Vesuvius och Etna! Ack, Fortunato, vi förstå icke hvarandra! Huru kan isberget begripa eldberget? O h-de jag gudamakt, så skulle jag i ert hjerta, som är danadt under nordpolen, lägga hälften af de lågor som brinna i mitt! Han fattade Beatrices hand, såg henne en stund stum i ögonen och ville tala. Men hon betäckte bastigt sina ögon med de hvita fina händerna och ropade: Icke denna blick mer! Icke denna fruktansvärda, ur hvilken alla mina himlar och afgrunder födas. Den var det som tände mitt innersta, att det må brinna tills lifvet förbrinner och hjertat falnar till aska. Jag är olycklig, Beatrice, emedan ni är det. Naturen förenar, verlden åtskiljer oss. Jag vet icke om jag skall Välsigna eller förbanna den slump, som sammanförde oss båda på hafvet och sammanflätade våra öden. Ni är icke fri, ni är här bunden med hundrade fina, för verlden vigtiga band. Jag är en fremling öfverallt, som an fruktar och lätt förvexlar med en röfvare. Marchesanan fruktar redan röfvaren, förmodar jag. Hon skall det icke — vid Gud, hon skall det icke! Men huru skall, huru kan väl detta upplösas! —— )-Se ÅA. B.iJM 244, 217, 219, 229, 295 — 9299, 231—9255, 235 —25-6