Aftonbladet – 15 oktober 1850, sida 1

mod, som stundom klingat ur Austrias kajuta: och förtjust konom och skeppsfolket, Då gällde de själfulla ljuden fö: signora Rosa di Centis röst: Nu, då hans ögon öppnats hängde ban, helt och hållet öga, helt och hållet öra, mec salig sorgsenhet vid sångarinnan, som i denna klagan blot! tycktes vilja utandas sin egen själs lidanden. ; Men jus! denna sångs innehåll uppenbarade honom : tillika hvilker skatt han funnit för att åter utan hopp förlora, och hädanefter lefva ett ännu armare lif än förut. Han tönkt nu först på kyrkornas fiendtliga söndring, som skiljde ho nom och den sicilianska grefvinnans Hon tillhö:de der katholska trosläran, han den evangeliskt-lutherska. Har var nu saracenen och den otrogne i hennes sång, hon der i trohet för sin kärlek och religion döende christinnan Och bans skuld var det att hon aldrig haft en aning on att hon gifvit sitt omisstänksamma bjerta åt en med der romerska kyrkans förbannelse belastad kättare. Ty,såson han brukade på sina resor, hade han, för att undvika elä genheter, aldrig skiljt sig från de till gudstjensten börand yttre bruken i de länder, der. han varit nödgad att vistas Nu öfverfölls han af ånger tillika med den smärta, sor vissheten om en oundviklig skiljsmessa förorsakade. Har satt med sänkta ögon i bedröfvelse och tyst förtviflan, di de sista tonerna förklingade; han tycktes icke märka at runtimren riktade sina blickar på honom, förmodligen : väntan på de vänliga betygelserna af välförtjent beundran Mina allrasomkäraste, jag bar sjungit signor Linthi : sömn!v ropade Beatrice leende, i det hon..steg upp och lemnade gitarren ifrån sig. Nej, han slår upp de: trött ögonen. Tillstå nu för oss, i hvilka sköna drömmar jag invaggat er? Berätta det genast.n För ingen del, min nådigal svarade Lintbi. ;Tvertom. er vackra sång löste mig ur en lång sömn. Den ryckte mig ur en sköna dröm., Damerna funno detta vara inledningen till en roand underhållning. De uppfordrade honom att göra dem be kanta med skönheten af denna dröm. Men plötsligt in trädde en af marchesans tjenare nästan andlös i salen och tillhviskade i en vördnadsfull ställning sin berrskarinn: några ord. Marchesan vände sig derpåmed ett allvarlig ansigte mot sällskapet, och sade med högtidligt lugn röst