Aftonbladet – 15 oktober 1850, sida 1

Befallningen utfördes hastigt och Fortunatus, som ka ade hennes förebråelse orättvis, ville likväl icke genor ängre motsägelse gå miste om nöjet ett få höra Beatric sångröst. En inledande suck strömmade ur alla strängar unde Beat: ices fingrar, ehuru dessa knappt vidrörde dem. Derp nöjda sig ibland strängarnes. toner, likasom omslöjad : lem, blygt och sakta, sångarinnans röst: Hon sjöng e sammal folksång, i siciliansk dialekt, hvars sydspansk härkomst röjdes åtminstone af den blandade glöden af käl ek och andakt. Den ljöd sålunda: Gråtande mot.korsfäst Jesum Anima sitt öga höjde, Mea mot bleka flickan böjde Sköne. saracenen sig. O, du ljufva, skuldbetyngda, Vill din fromma tro frånrycka Saracenen lif och lycka... Tag dem båda, Christi brud! Och han drar ur gyllne slida Läkemedlet för hvar smärta, Lägger så på sorgfyldt bjerta Akta damascenerstål. Till förlossarn ber den fromma, Tätt mot helga korset sluten: Led mig, ty min kraft. är. bruten, Din jag är och är dock hans. Din min själ och hans min tanke, På mig sjelf kan jeg ej lita. Må din makt den frågan slita: Hvems af båda bruden är. Underglans från korset strålar, Jungfruns bleka panna böjes Och dess matta öga höjes Döende mot korset upp. Låt mig), sad den sköne hedning, Här med dig vid korset bamna, Der mig död och kärlek farana ... Och han föll på troget svärd. De första Jjufva tonerna ur Beatriees bröst genon trängde den unge schweizaren med en rysning. Det v: samma ton, det var samma sång, full af vällustigt svål