Det skall, det kan aldrig upplösas! Gläd er med mig. Mina faror äro öfverståndna. Jag kan utan fruktan tänka på Messina. Jag skall återvända dit. Ty grefve Ribera ligger dödligt sjuk af sina sår, och dödsångesten förvandlar den hårdhjertade mannen till en känslofull syndare. Han har biktat och emottagit sista smörjelsen. För att gå hädan som en helig man lät han kaila mig till sin dödsbädd. Jag har uppriktigt förlåtit honom all orätt som han gjort mig och min far. Jag är åter i full besittning af mitt fädernearf, som ban ville röfva. Han gaf mer än detta af sin qvarlåtenskap, och abbotstiftet hvarifrån jag flydde, har han godtgjort med en stor del af sina gods.n Nu berättade grefvinnan honom ännu mycket om sina tidigare förhållanden och om farbrodrens illistighet och grymhet. Han hade hatat fransmännen med outsläckligt raseri och kanhända just derföre äfven sin bror och marchesan, sin syster. Vid allt fruktade han likväl så mycket Napoleons lycka och Siciliens eröfring af fransyska vapen, att han nedlagt största delen afsina sammanskrapade rikedomar i engelska banken. Fortunatus begrep visserligen för ingen del hvarföre den rika arftagerskan förtrodde honom dessa familjeförbållanden. Snarare visade honom hvart och ett af hennes ord svalget emellan henne och honom; och hvarje tillfällig erinran om hennes lysande ställning tycktes blott vara beräknad på att påminna honom om den pligt, hvilken han, såsom en man af heder och bjerta, måste uppfylla. Kammarfrun afbröt detta samtal. Snart återkom äfven marchesan. XXXIV. SARACENERSÅNGEN. Redan hade afltonrodnaden förbrunnit, då man ännu satt tillsammans i salen i det lilla landthuset, marchesar med sin qvinliga bofstat, Fortunatus och den unga grelvinnan. Den sistnämnda tycktes vid det alltför splittrade samtalet snart vara plågad af ledsnad. Gif mig min gitarr!b sade hon till ett af de närva: rande fruntimren. ,Jag fruktar att vår gäst finner sig ill road af oss, eller tänker på sorgliga saker, som göra ho nom så enstafvig.