Aftonbladet – 14 oktober 1850, sida 2

icke erkänna det löjliga af sin passion, beklagade han blott, att han utan egen förskyllan blifvit dess rof. Hvad var kärleken emellan en sicilisnsk grefvinna och en fattig schweizisk älventyrare, hvars högsta mål var en soldtagares uniform i engelsk krigstjenst? Det klingade som en romantisk fantasi, och det i en dålig roman. Men vore det verklighet och allvar, så måste detta allvar föra honom till vansinze och marchesans älskvärda brorsdotter till förtviflan. Dit kunde han omöjligt vilja bringa henne, för hvilken ban vore i stård att dö en tusenfaldig död. Och han var man; hans tusenfaldiga död var den eviga skiljs messan från henne, var lifvet utan henre. Emedlertid var hans manliga styrka något ganska tvifvelaktigt, då på eftermiddagen samme tjenare, som bade medfört miniaturbilden, kom för att afbemta honom, och allt mörker i bans sinne och all bedröfvelse försvann såsom ett töcken, det morgonsolen bortdricker från ett vårlandskop. Han följde den galonerade Mercurius, som i stället att taga riktningen mot Secyllaklippan, ledsagade bonom genom den lilla staden och slutligen lit honom inträda i en något igenvuxen trädgård. I bakgrunden visad: sig ett behagligt, ehuru Jitet landthus, till hälften gömdt mellan oranger och frodiga lagerbuskar. Af betjenten hade han redan förnummit, att hans höga herrskap utbytt slottet eller kastellet på udden emot denna blygee boning, för att vara närmare den svårt sårade grefve 1bera. i Fortunatus hade ännu icke tagit tjugo steg i denna till vildmark förvandlade trädgård, då han, hastigt sammanforande, såg Beatrice vid sidan af sin tant. De kommo emot honom, som det tycktes, fördjupade i ett allvarligt samtal. Den första helsningen, något högtidlig å marchesans sida, något förlägen, nästan tafatt å den arma försagda schweizarens, var deremot å den unga grefvinnans sida den hjertligaste. Så belsar den stumma kärleken. Hon sväfvade framför honom såsom ett upplågande ljus, i sitt väsens hela tjusande glöd. Ett sällhetsrus sam i hennes ögon och meddelade sig åt bans. Så gudomlig trodde han sig ännu aldrig ha sett benne. Och likväl var hon långt enklare än dagen förut; hon bar blott en lätt hvar