Aftonbladet – 14 oktober 1850, sida 1

Fortunatus bugade sig, tryckte sina läppar på hennes hand och sade: Tillåt att jag aflägsnar mig. Mitt hjerta är för fullt, mina sinnen förvirrade. Gif mig ert deltagande. Det smärtar mig att min härvaro skulle göra er och signora marchesan oense.n Göra oss oense! ropade grefvinnan med kreolens fordna häftighet och tog ett steg tillbaka. Kan jag bli oense med en verld som jag ej tillhör och med hvilken jag aldrig varit förbunden? Eller tror ni att jag skulle kunna blifva oense med marchesa Vioganni, med hvilken jag väl aldrig var enig? Marchesan råkade vid detta yttrande i synbar oro och närmade sig, vänligare än hon hittills varit, men med en vänlighet full af ängslan, till sin brorsdotter. Beatrice, sade hon, får ni döma så om er faders syster ?v O, att min faders kärlek bodde i hans höga systers bröst! suckade grefvinnan. Och var det icke min kärlek, fortfor marchesan med en förebrående blick, var det icke min kärlek som räddade min broders dotter ifrån klostret och slöjan ? Uppriktigt, signora, och utan omsvep, inför denne der schweiziske sockerbagarens öppenbjertige och ädelsinnade son! sade grefvinnan i det hon trädde emot marchesan var det icke ännu mer er förbittring emot grefve Alvarc de Ribera, som sökte viana mitt fädernearf; var det icke er stolthet, eller edra samvetsförebråelser öfver att hafva en sjelfmörderska till brorsdotter ? Heliga Guds moder, huru orättvis vreden gör hennelb sade marchesan i en ton, som skulle vara mild och be. veklig. Jag vågade min egen säkerhet för er, glöm al drig det! Af girighet och politiskt hat lät Ribera förtal: er far vid Palermos hof; han landsförvistes då och förlo. rade alla sina besittningar i Sicilien; men jag räddad större delen åt er. Det gör mig ondt att jag måste af handla denna sak i denne främmande mans närvaro. Ja ber, låtom oss afbryta. Min bror är visserligen nu krigs fånge bos fransmännen; men, signora Beatrice, han ka ännu en gång återkomma., Grefve Ribera är verkligen återkommen, sade Foriu