Aftonbladet – 14 oktober 1850, sida 1

KREOLEN). HEINRICH ZSCHOKKE. Fortunatus, som det ej undgick med hvilken sökt ned -Jåtenbet den kärleksfulla marchesan sade detta och huru Beatrices munterhet dervid, liksom öfverfallen af frost plötsligt stelnade tillallvar, kände djupt denna oförtjenta förlämpning, hvarmed -de sicilianska stora i deras ärfda stolthet mötte honom. Men han dolde sin harm och svarade Om förlåtelse, nådig fru; en sockerbagare var min förträfflige far. Ni hör det således, grefvinna Beatrice,, fortfor tanten; en sockerbaigare! Det visste ni likväl icke. Grefvinnan kastade först en snabb, forskande blick på Fortunatus, som med ädel stolthet stod fullkomligt lugn: riktade derpå sina förmörkade ögon åt marchesan och kunde icke dölja sin förtrytelse. Signorax, sade hon med en viss höghet och i före. brående ton, hvarföre blåser ni likt Etna ett smutsig! rökmoln öfver min renaste himmel? Jag erinrar mig, at min herr fader, hertigen af Piviafranca, icke försmådde at böja knä för Josef, den korsikanske advokatsonen., Marchesan kastade hufvudet något tillbaka och ett hån fullt leende flög öfver hennes läppar. Vid alla paradisets helgon! sade hon; jag visste ej att signor Linthi var på väg till -konungavärdigheten. Raskt trädde den unga grefvinnan med glödande an sigte till schweizaren, fattade hans hand och sade till mar chesan: Han är icke på väg allenast; ty denne ädle man bä: redan sin :konungakrona, förlänad af dygdens hand. För låt, dyre Fortunato; den höga marchesan Vioganni had lofvat mig ett lingt värdigare emottagande för mitt lif räddare; annars skulle jag icke bedt er komma till 0is. Hon yttrade detta med djup rörelse; en tår börjad fördunkla hennes öga. : )Se A.B. 74 214, 217, 219, 2922, 225—9229, 231—9233, 235 —23t