samma hå na befaras vara smittade, skola und ervationsbevakning vid a nu ledt till ett ytterg, att källarmästaren vid Norrback folk icke borde få tomma in till st för att köpa lifsmedel på Hötorget. Här ser man nu huru det ena tvånget leder till det andra: källarmästaren och hans folk måste äfven helt och hållet afspärras och bevakas, Men för konseqvensens skull bör då icke heller någon, som legat på en gästgifvaregård, der resande från smittad ort passerat, få inkomma till hufvudstaden. Vid detta tillfälle torde det ej vara olämpligt att erinra derom, att sistlidet år, då koleran wubredde sig i Bergen i Norge, utan att derifrån sprida sig till andra orter, ehuru inga landspärrningar vidtogos, yttrade dervarande läkare sig jemväl emot spärrningarnes ändamålsenlighet. Anavu ett annat exempel. Staden Frankfort am Mayn, som utgör en centralpunkt i Tyskland, genom hvilken tusentals resande ständigt passera på en af de stora stråkvägarne mellan vestra och östra Europa, och dit sistlidet år menniskor anlände dagligen från flera håll der koleran fanns, hade likväl icke någon känning deraf. Sådana fakta kan det åtrminstone vara skäl att icke helt och hållet lemna ur sigte, emedan de ostridigt bevisa, att om sjukdomen onekligen kan medföras af resande till annat ställe och der utbreda sig, så beror detta likväl helt och hållet på atrosferiska förhållanden för tillfället och den predisposition, som deraf kan vara förberedd. iigare yrkand Fru Nissen-Salomans 2:dra konsert på Kongl. Teatern var, i likhet med den föregående, ganska talrikt besökt. Programmet upptogs till större delen af sångnummer, hvilkas flersidiga urval dock gaf en liflig omvexling. Iförsta rummet förekom en sopran-aria ur Judas Maccabäus af Uändel, rikt ornerad med driller, och derjemte föredragen i den enkla storartade styl, som är ett säkert tecken till en sannt artistisk bildaing. Kontrasterande motstycken härtill bildade de båda arierna ur Lucrezia Borgia och Ernani, båda utförda med fru Salomans kända konstfärdighet, ehuru det tempo rubato hon anbringade vid Allegrots början i sistnämnde aria, icke tyckes oss vara rätt på sin plats, emedan det afbryter frasens naturliga gång. Ett nummer af högt intresse i komposition och föredrag var romansen die Bettlerin,, ur operan Profeten af Meyerbeer: en af dessa älskvärda ingifvelser, mera egnade att röra än att förvåna, som någon ging (förnämligast uti sångerna vid piano) förekomma hos) Meyerbeer, och hvars hjertlighet erinrar om hans tyska nationalitet. Fru S:s naiva och poetiska föredrag föranledde en allmän önskan om da capo, hvilken ock efterkoms. Utom dessa solonummer sjöng fru S. med br Della Santa den bekanta duetten ur Barberaren (2:dra akten), hvars pikanta qvickhet höjdes genom de sjungandes lyckliga mimik och animerade föredrag, samt frambrivgade stor sensation. IlIr Della Santa, som dessutom gaf Figaros aria ur samma opera, visade att den sannt dramatiska effekten ej beror af kostymen, samt att äfven en Figaro i svart frack och glachandskar kan frambrisga en fullkomjig illusion. Hr D. S. vann den mest lifliga acklamation och undgick ej att giva den tröttande arian da capo. Af en hr Martini hörde man den bekanta tenor-cavatinan ur Leonora (1:sta akten). Hr M. eger en utmärkt vacker genuin tenorstämma, och ådagalade mycken lätthet i dess behandling, synnerligast vid registrens sammanbindande; dock har hans uppfattning ännu be tydligt att vinna uti förädling och lyftning. — Hr M. erhöll mycket biall. Aftonens repertoir upptog blott ett solo-instrumentalnummer: den Rombergska vioioncell-eapriccion öfver svenska visor, ofta hörd, men alltid ny och frisk under hr Gebrmanns spirituella behandling, hvilken nu såsom alltid vann fullt erkännande. — Konsertens inledningsnummer var ouvertyren till hr Salomans nya opera Hämnden (das Corps der Rache): en briljant instrumenterad, rytmiskt liflig kon position, men neg brokig i modulation, föga ny i uppfinning. Det vore emellertid förhastadt, att efter deita profstycke bedöma healten af br Salomans kompositioner i allmänhet, hvilka, såsom bekant, uti utlandet vunnit serdeles liflig anklang. — I andra afdelningen hörde man Kuhblaus förträffliga och effektrika ouvertyr till Lulu, som denna gång var ett föremål för orkesterns synnerliga vanvårdnad. Ett öfveriladt tempo, brist på rytmisk hållning, misslyckade solopartier karakteriserade denna exekution och öfverlemnade åt åtörarens fantasi att föreställa sig det romantiska skimmer, som ursprungligen omgifver denna tondikt. UU Om den tillämnade stående teatern 2 Al åmnaA