för hvar cch en sådan i sjelfva verket egde rum, och om mälningen således icke blifvit särdeles smick rande, om den. bedömd från katolicismens synpunkt, icke vinner något stort bifall. kan sådant icke Kjälpas. Historieskrtifvaren rår icke för, att han måste blotta ömtåliga saker och framställa förbållanderna i sin verkliga gestalt, aftlädda det skimmer af förträfflighet, hvarmed mången ofta nog vill omgifva desamma. Hvad åter vidkommer de misstag, hvartill jag, efter insändarens förmenande skulle hafva gjort mig saker, så må dessa nu i största korthet, i den erdaing de förekomma, af mig till förklaring upptagas. Då insändaren i sitt anfall flera gånger åberopat vår grundliga historieskrifvare Lagerbring, en författare, som, i parentes sagdt, mera än någon annan: fällt stränga omdömen om den katolska hierarkien i vår raedeltidsbistoria, torde d3 yttranden af: honom jag för korthetens skuil till mitt försvar kan anföra, äl ven få gälla såsom auktoritetsbevis. Hans skildring, Del. 2, sid. 414, al hierarkien på den tid jag behandlat, lämnar till en början föga stöd för insändarens åsigt om dess förträfflighet; han säger näms ligen: Man kan istet utan rysning läsa denna tidens kyrkohistoria i allmänhet. -Regeringssjukan hos romerska påfvarna yrade allt utföreutan måtte. Bibela lästes litet af de andliga, men intet af deveridsliga, och den, gom såg all den ogudaktighbet, som bedrefs af dem, hvilka gåfvo sig ut för Kristi pefterträdare, kunde snart faila på den tankan, att påfvarnas gerniogar vore en påföljd af den lära, som Kristus lämnade efter sig, då kristna religionen måtte snarare väcka afsky än tillgifvenhet. Issändaren påstår, att den högtidliga döpelseskten, som vanligen försiggick fyra gånger om äret-och uti stora dopfunter, icke, såsom jag sagt, egde rum med nyfödda barn, utan med nyomvända, fullvuxna hedningar, hvilka under mellantiden gemensamligen skulle undervisas och bepröfvas,. Huru sannolikt det kan vara, att dylika till något särdeles stort antal ännu kunnat finnas i vårt land-omkring.medlet af 4200 talet, må insändaren sjelf afgöra: äfvensom huru troligt det kan vara, att fullvuxna personer vanligen döptes i dopfunter, ehuru häfderna en enda sång omtala ett sådant fall uti en kyrka i Helsingiand. Lagerbring yitrar, Del. II. sid. 758: Det var brukligt, att faddrarne skulle föra barnet till kyrkan och hafva med sig vatten och salt; oljan hade presten sjelf, hvilken vidare med korsande; primsigniog, böner, salt och vattens påösning eller barnets naeddoppande förrättade akten. Jag har aldrig sagt, att barn, som dogo odöpta, blefvo utslutna från allt arf, detta skulle hafva varit en något för grof-orimiighet, ty ett dödt barn ken väl icke ifrågekomma att ärfva. Anmärkningen grutdar sig således på en uppenbar förvrängning af mina ord. ib oNyomvända ikläddes afsina faddrar den hvita drägten icke efter förrättadt dop, utan egentligen till sjelfva-ceremoniens undergående. De buro densamma stundom någons tid före dopet, stundom. äfven någon tid efter, då den aflades på den s. k. Hvita söndagen eller söndagen Qvasimodo efter Påsk; att den hvita drägtens bärande längre tid efier dopet ej var allmänt brukligt, synes bland annat -af e:t ställe i Olof Tryggvasons ssga, hvsräst såsom något eget anmärkes, att tvenne personer, ännu åtta dager efter undfånget dop voro i hvita vadump, och isidan drägt bivistade ett konungens gästabud. Själaringningens angifna ändamål var visserligen, åsom insändaren: ganska rätt, anmärker, att påminna da efterlefvande om förböner för den. dösnde, men därom har jag ej telat, utan om den gängse folktron, att genom de vigda klockorras klang de onda:andarna kunde fördrifvas; antingen nu denna vantro al sig sjelf uppstått eller genom beräkning blifvit inplantad hos en vidskeplig menighet. Att betalning för ringnicgen eriades har insändaren ej gi:tat bestrida. Vi hafva ännu qvar ringning för aflidne, sena den häfdatecknare, som ville omnämna den vid skildringen af vår samtid, skulla: väl: dock. därvid icke Jämpligen kunna tsla hvarken om dess väckelser till förböner eller dess förmåga att fördrifva anJar, om icke måhända i afseende på någon ännu bland de lägsta klasserna qvarvarande lämning ef sammeal vantro. Den är numera biott ett gammalt bruk, som på sin höjd antyder en viss välbehbillenbet i sterbhuset. Jag har aldrig pistått, att någon fasta skulla egå sum på helgedagarne, utan endast att. då allt arbete, -ili och med matlagning, var förbjudet, med -uadanivag af grötkoknisg, som fick ske äfven sedanhe!gen på helgdsgsaftonen ingått. -Lageröring, åberopande Jus Eeclesiasticura Vicsnsium af FinnRus; kap..44, yttrar Del II, sid. 454, i likstämmighet med mig: Beöd var ej tillåtet att baka. på dessa holgedagar, mer än man om dagen uppäta kunde, men gröt kokades saklöst cch kallades: därföre. helig. Helgedagernes antelpå de större högtiderna var ännu i förra seklet fyra, bvilket är allmänt bekant. Då först afskaffades fizandet af tredjedag och fjerdedag jul o. s. v., hvilka för öfrigt vanligen kallades lätthelgdagar?. Uppgiften att dopst i början här i norden förrättades i källor och. rinnande vatten, en sak, som hvarje skolgosse känner, hade jeg minst trott mig hehöfva försvara. Som auktoritet likväl måste visas; må erdast följande örd anföres uf Lagerbring, del. I, ald. 535: Döpelsen förrättedes: gemenligen under sÖp;en himmel, uti rinnagde vatten, uti hvilket den suedster, som döpes skullen. Att styrka påstäendet om de katolska andligas allt mer och mer tilltagande snikenhet efter inkomster och verldsliga fördelar sunder medeltiden, en sak, som insändaren synes: betvifla, torde vara obehöfligt: Allmänt känd sak är få gedt fom vittnad:Jag ins stämmer helt och Hållet i hvsd Legerbring, Del: IH; sid. 203, yttrar bärom: Att anföra bevis på alla sådana gåfvor på denna tiden, vure för vidlyhigt I afseende på gudstjenstens vanliga. hållande på latin i trettonde årbundradet, såsom:jag anfört och insändaren bostridt, yttrar sig just den af insändacen härvid åbercpade Lagerbring, Del II, sid: 762: På det uppbyggelsen skulle blifva än mindre; :förrättades både messan och den öfriga gudstjensten på latin. Ett orimmeligars och ozudektigsre upp: såg kundo nästan int:t vera uppkommet af sjelfva afgrunden. Man skulle !ofve, tacka och bedja Gud på ett språk, som ran intet förstod,; samt sidan 763: Om landpresterna i allmänhet vid sina. andliga förrättningar förstodo hvad de messade och sjöngo, kan man tvifla; men entingen prästerna försiodo hvad de sade eter intet; är man alltid öfvertygad, att allmogen därutaf begrep ingenting. Så finner man likväl vara befaldt ibland dö så kallade Nicolsi Statuta, att Fader Vår, Ave Maria och Tren skulle öfversättas på svenska och läras af allmogen utantill, hvarutaf men sluter ofelbart, att allt det öfriga, som sagdt är, förrättades på latin. Messen afsjöngs beständigt alla helgedagar. Predikningar voro sällsyntare, och Hafva de ock :understurdom varit hållna på latin, efter men har åtaskillga gamla homilier uti bandskrifna böcker, som äro på det språket författtde. Att jag tillagt våra förfåders geamla Asa-lära nåjot värde, tyckes synnerligen förgrymma insändaren. Detta har dock ingalunda skett för att nedsätta Kristendomen, såsom insändaren -synes vilja antyda. Tvärtom har jag uttryckligen sagt, att Asaläran efterträddes af en renare och upphöjdare läre.. Dea förra har således ingalunda fått något företräde sig till