vittnar ganska fördelaktigt om hans: talang och bemödanden hittills. — Författaren af Handbok t Svenska Hitorienn, hr K. E. Kindblad, har anbållit om um för följande genmäle mot den i Aftonblalet för sistl. tisdag mot hans arbete insända rtikel: Handbok i Svenska Historien contra Eeclesiam Catholicam. En mycket rättroende, mycket sträng och i synnerhet mycket mångordig insändare har uti Afton oladet för tisdagen den 8 dennes behagat grymmelisen utfara emot det sätt, hvarpå jag uti Handbok Svenska Historien för ungdom och menige men, råkat skildra medeltidens katolska hierarki inom värt åderpesland. Denna, synbarligen från en ifrigt ka.olsk penna härflytande, afhandling, som besväras af en mindre passande hätskhet samt flera gånger med örkärlek omtalar min djupa okunnighet, mina: till öljd däraf gjorda många och högst förvillande misstag, mitt fel att vända upp och ned på de katolska kyrkobrukens sannskyldiga förhållanden och mitt oö: stånd att sammanskrifva en historia helt och hålet utan begagnande af några vare sig äldra eller nyare källor, di v. s. dikta alltsammans ur min eger slärda iabillning, torde ieke för:ijena något särdeles vidlyftigt svar. Ett flitigt upprepinda af beskyllnin: gar om okunnighet måtte väl göra någon verkan, it minstona hos somliga, synes insändaren hafva trott, och gerna för mig må han behålla denna tro. Alla ie vidlyftiga utfallen om mia stora oskicklighet mi obesvarade få gälla hvad de förmå; dot är endast ett på värdigt sätt framstäldt anfall, som kar ifråsekomma att af mig bevärdigas med ett genmäle. lasändarens bemödanden att framhålla vår medelids katoska hierarki uti ett fördelaktigt ljus må äfven få gälla hvad det kan; troligen kommer det dock cke att verka särdeles öfvertygande på allmänhetens anka därom. Att katolicismen äfven hade sina vackra idor och för sin tid medförde fiera välgörande verkningar för samhällsskickets utveckling såväl här i norden som annorstädes, är något, som hvarken jag min historia förnokat elier någon upplyst människa kan bestrida; men huruvida denna lära, hvilsen insändaren skickligt nog undviker att benämna ned sitt särskilda utmärkande namn och således i ;llmärhet endast omtalar under den förvillande benämningen kristendomen, icke i sin sednare utbildning framvisads ett urariande. en missrigtning, som medförde en mängd olägenheter, vida öfvervägande dess fördelar och slutligen föranledde dess fullkomliga förksstande, är en annan fråga, såm icke torde behöfva närmare undersökas, emedan omdömet Järom är inom hela vårt land redan alltför stadsadt. Att söka bereda katolicismen någor särdeles jnsteg i Sveriges är troligen fåfång möda; det allmänna tänkesättet, eller, såsom insändaren hellre vill anse saken, den allmänna fördomen, lägger oöfvervinneliga hinder däremot. Att författa en historia kan ske på flera olika sätt. alla stödjande sig på samma grundkällor och dock företeende en väsentligen skilj k ig framställning, allt efter uppfattningens olika beskaffenhet, Vill man skrifva en historia om katolska hiera:kien endast efter de. yttre skenet, efter de kyrkliga institutionernas bokstaf och kyrkolärarnas vackra förklaringar, kommer den att hafva ett helt annat utssende, än te skildring däraf, som lägger mindre vigt på dessa yttre skenfägringar, än på den inre verkligheten, den i handling framstående andan af kyrkoinrättningen och lärarnas uppförande, då de itefvernet skulie verkliggöra sin lira. I förra faliet stulle den katolska kyrkan lätt kunna framstå såsom den förräflligaste institution, ensam ledande mänskligheten på den rättå vägen till både andlig och timlig föridling, i sednare fallet åter, buru många missbruk, bedrägerier och lågheter, huru många drag af vidskepelse, opassande makibegär och grof vinningslystned måste icke komma i dagen, hvilka ella i mer ller mindre mån just blifvit alstrade och förkofrade genom samma institution? Hvad kan vara vackrare till sitt angifna syfte, än den af insändaren åfordade Bigten, då en ångerfull och botfärdig synJare dagligen nedlägger i en from lärares sköte alla ira tankar, uppsåt cch gerningar, samt hämter tröst, örmaning och råd? Hvarföre äro vi så enfaldiga, tt vi icke bibehållit denna inrättning? Månneicke le verkliga missbruk, den medförde, åstadkommit less förkastande, orktadt dess onekligen vackra yftomål? Hvad kan framställas i en skönare och mera bänförande deger, än medelidens kloter, dessa fridfulla tillflyktsorter för den ångerulla brottslingen, den vid verlåslifvet trötta mänriskoanden, där fromma bröder och systrar, skilia från hela den yttre verldens buller och låga träfvanden, endast skulle egna sitt lif åt försakelser, ;ch fromma andaktsöfningar, samt i ostörd gudak ighet kunna tjena Gud och arbeta på sin eviga saighet? Och huru kommer det sig, att vi, detta oakadt, dock ingalunda vilja hafva några sådana inrättvingar i vårt land? Har måbända erfarenheten viat, att de aldrig i sjelfva verket voro sådana, som le, enligt det angifoa syftemålet, borde vara? Jeg var, vid min skildring af den katolska hierarkien mindre fästat mig vid det för kvarje inrättning ansifna och ofta till sin grund äfven ganska berömvärda syftet, än vid de verkliga förhållanden, som