Aftonbladet – 12 oktober 1850, sida 1

r mig icke allt i hans öde klart, Men Gud skall bistå nig, det måste blifva ljustl Lycksaligaste jungfru af Nazareth, hvarför dessa hoelser? Ni är i en uppbrusning, min herre, i ett. passio eradt tillstånd, som icke tillåter mig att längre afhöra rr. Jag ber er att ni lemnar mig. yHvarför vägrar ni mig, signora marchesa; ettuså encelt svar på min fråga? Det är endast detta svar som kulle kunna lindra min smärta. Om ni varit vittne till juru kärleksfullt: Cecco tänkte på er, blott på er, så ofta . . . Ni sätter mig i nödvändighet att ropa på bjelp!, sade marchesan med vrede och drog häftigt i ett-snöre, som ledde till en klocka i det yttre rummet. Ah, jag aflägsnar mig dål suckade schweizaren. Ni behöfver ingen hjelp Han hugade sig ceh gick. Jag vili inte att pi förolämpad skall lemna mig, ropade damen efter honom med mildare ten. Jeg räknar på att återse er i morgon. Ni skall ieke ångra att ni kommit till slottet. : Jag har nu ingentiug mer att fråga, ingenting mer att höral svarade den unge mannen med afmätt ton, i det han till hälften vände sig om. Nu inträdde. den gamle tjenaren hastigt, förskräckt af klockans ovanligt stormande kallelse, och på sin kerrskarinnes vink följde han den (remmande ut. t Redan hade båda kommit nedför trappan och till porten, dit betjenten gått före med långsamma steg och lysande red lanternan, då Fertunatus, sökende i alia fickor, saknade den älskade gossens silkesduk. Fan stannade och nuderrättade den gamle om sin förlust, Denne visade sig senast beredvillig att återvända till salen för att hemta jet glömda. Men Fortunatus kunde, i sitt upprörda tillstånd och genom det föga värde ban satte på sin olyckliga älsklings qvarlemnade relik; ej fördraga den bedagade livröbärarens afmätta steg. Han flög, förrän denne vändt sig om, åter uppför trappan genom den långa gången till förmaket. Här börde han sitt namn, Fortunato, ropas på något afsiånd af en röst, som stelnade blodet i bans ådror. bestört såg ban sig rundtomkring. Ingen springa, Ingen öppning, ingen annan dörr än den som förde till den nyss