Aftonbladet – 12 oktober 1850, sida 1

judet afskedade hon vid dessa ord schweizaren, som likaedes stigit upp. Men med en bedjande åtbörd anhöll han att hon ville röja något. Jag ber er blott tillåta mig ännu en enda frågar, sade Fortunatus. Är kreolen på slottet ? Här finnes ingen kreoln Icke här? icke här ? ropade Fortunalus i smärtsam bestörtning. Marchesan sjelf for tillsammans vid detta höga utrop, skakad af nerfsvaghet. I Jag ber, sade hon, lugna er. Ert skrik förskräckte MIg.N Har han då icke kommit hit? fortfor Fortunatus med dödsblekhet och darrande röst. Skulle ni kanske ha bestämdare underrättelser om hvad som händt honom? Skuile han... skulle Cecco icke mer... förlåt mig, min fru... skulle han icke mer...n ETro mig, svarade rmarchesan med fullkomligt lugn; tro mig blott, kreolen är icke mer ,.. pIcke mer vid lifi skrek Fortunatus och slog händerna tillsammans. Han bemödade sig förgäfves att bekämpa sin smärta, bans tårar runno, ban sjönk tillbaka på stolen och dolde sitt ansigte. Marchesan stod några minuter framför honom tyst och villrådig ; derpå gick hon med raska steg ett hvarf genom salen, antingen förtörnad öfver detta främlingens beteende, som bröt emot det skickligas fordringar, eller oroad af den våldsamma sorg han visade. Min herre, sade hon slutligen; det anstår miz ej att forska efter orsaken till ett uppförande, hvarmed ni förskräcker mig; ej heller har jag lust att veta det. Men ni måste likväl försöka att lemna mig nu. Jag skall i morgon låta underrätta er om den timma, när jag kan hafva nöjet att ännu en gång se er på slotiet. Fortunatus bemödade sig att återvinna fattningen, i det han med näsduken aftorkade sina tårar. Men denna duk, som han i brådskan tiilgripit, tjenade blott till att ännu häftigare uppväcka hans smärta. Det var kreolens fordna hufvudbindel, med Eufemias broderi. Vid åsynen af den svaria silkesduken tycktes det honom som han berörde den älskade gossens lik. Ilan sjönk sakta snyftande