Aftonbladet – 11 oktober 1850, sida 2

pHur, landsmant Den planen råder jag er att uppgifvab ortfor kommendanten. Det är alltigenom upproriskt pack, tan Subordination. Der äro tysker, schweizare; polackar, urker, albaneser, alla. nationers afskum: Ett par officeare äro redan massakrerade; ettpar så misshandlade, att le blifvit obrukbara till tjenst. Den hederlige Linthis mod och förhoppningar sjönko n mera kaptenen berättade. Han önskade sigotillbaka ilt gamla yrke. Emellertid kom en af kommendantens folk och tillsade tt fru marchesan väntade den fremmande, som ville tal: ned henne. Det är ett riktigt underverk! ropade officeren; ja; sratuletar er de towt mon coeur 1ill. denna oväntad ete-d-tete. Ingen af: oss kan ännu skryta af en sådan nåd Men man försäkrar att gumman skall! ibland sina jungfru hafva ett par muntra döttrar, som likväl bevakas af nun nor. Man leds förfärligt i det här öde klippnästet.. Adj nu landsman, bor plaisir och au revoir!n Derute väntade honom redan med lanternen i hand af marchesans bedagade tjenare. Have Brita pudradehuf vud med den styfva båpisken Öfversryggen, det gammal modiga Jivreet, hvars silfvergaloner, b.ixtrande genom mör kret, återkastade det rödaktiga Jjuset från lyktan, förrådd l:ka mycket herrskarinnans jikedom eller ravg, som hen nes förkärlek för en försvunnen tidsålders seder. Förtu natus följde: denne vägvisare öfver en liten gård, genon gångar och hvall mellan mörka murar, som till en de ledde sitt ursprung ifrån de stridbara normandernas dagar och som sades hvila på grundvalar; hvilka en gång lär tillhört fornverldens Minervatempel, eller Anaxilaus vakt torn ot sjöröfvare. Då de slutligen vandrat genom fler irrgångar, stannade de framför en byggnad, som, åtminston efter hvad det ovissa Jyktskenet mot murarne antydde tycktes öfverträffa de andra i storlek: Betjenten öpprad porten och införde fremlingen i ett litet, sparsamt upplys förmak, hvarest ban anmodades dröja till dess man had inherntat marchesan Vicgannis befallving. Under de få ögonblick; då den gode Schweizaren va ensam, genomlopp likasom en feberaktig rysning hans lem mar. Ieke derföre att han räddes framträda för den hög sicilianska damen, hvars namn han så ofta och mestadel under sällsamma förhållanden hade hört, eller på hvar besky ddarskap ban för sin framtid på Sicilien ännu kansk i hemlighet räknade; utan derföre att ban fruktade de stundande ögonblick; hvilket om Ceccos öde skulle gif