Ruct:, som stod upprätt och gjorde da underligaste? rörelser. Då schweizaren vänligt anropade honom, sträckte han strängaspelet med höjd arm i luften och skrek: Vacahannu Mariolu! Min arma gitarr — Mera hördes ej. De båda farkosterna förlorade sig alltför hastigt och alltför långt ifrån hvarandra. Äfven närmade de sig icke förr, än båda i lika riktning styrde mot Sciglio. Solen var redan nedgånger, för nästan en halftimma sedan, men ännu summo berg, strand och vågor i den ;yllne aftonglansen. : Då öppnade sig sundet och Fortunalus såg sin båt sväfva emot Sciglio, målet för den korta lagsresan. Stranden bildar en halfrundel, omgifven af stadens: byggnader. Men ute i bafvet reser sig ur vågornas djup, badadt af dem, ett mäktigt klipptore, fragmentet af en udde. Det är den af forntidens sjöfarande så fruktade Seylla, med dess tjutand2? hafsvidunder som bvimla deromkring, midtemot den hvirflande Charybdis. Till och med fiskaren i våra dagar fruktar heane icke mer, når han i sin lätta julle dansar öfver vågorna. De båda farkosterna från Palmi och Pizzo landade nästan på samma gång. a SNETvU Potanatnus hetalt sina skeppare, skyndade han bort för att få tala med Capv Ruota och underrätta honom om Ceccos öde, eller att få höra tröstande nyheter: : : Men trängseln af sammanströmmade menniskor spärrade länge vägen till dennes båt. I alla ansigten afspeglade sig bestörtning, oro och nyfikenhet. Efter en stund öppnade sig folkhopen för att gifva rum åt ett långsamt tig som kom från farkosten. Man bar på ett slags bår en man utsträckt på sammanmagaa sogetdukar. Då töget kom förbi sehweizaren, och han kastade blicken på den person, som uppväckte det allmänna medlidandet, igenkände ban samma man, som i hufvudqvarteret vid Monteleone uppträdt såsom grefve Alvaro di Ribera, Hän: ansigte var blekt och förvridet, dock rörde sig ögonloe. ken ännu mödosamt, såsom på en menniska som är myc ket sömnig. Folkhopen följde efter båren, Fortunatus stannade fö att träffa Capo Ruota; och i detsamma hoppade ocksi denne i land. En olycka har träffat er, signore eavalierel ropad sehweizaren emot honom. Visserligen, visserligen! svarade denne förtrytsamt räckte bedröfvad fram sin gitarr, och visade på de brustn; strängarne och på trenne hål förorsakade af kulor: Ett två trel räknade han. De eländiga barbarerna som tog