Hr J. E. Gilles Konsert. Hr Gille, ehuru ej ex proesso tillhörande konsten, är icke desto mindre en af våra flitisaste kompositörer, och lärer dessutom ega den förtjensten att mestadels genom sjelfstudium och egen forskning hafva beredt sin musikaliska bildning. Såsom de flesta autodidakter har han nog tidigt försökt sig i den större genren och sålunda ej alltid förmått gifva sina arbeten den besöriga mognaden, den formellt säkra hållningen. Det större orkesterverk, hvarmed han denna afton uppträdde, röjer emellertid ett fortskridande i dessa aseenden, betydande nog för att förtjena en allmännare uppmärksamhet. Detta arbete är en pastoralsinfoni, kallad Midsommarfestenn. Förf. bar bland de tre stora sinfonikompositörerna företrädesvis valt Beethoven till sin förebild, bvilket antydes af p:an och uppställning, stundom ock af vissa reminiscenser. Hr Gilles efterbildning kan emellertid icke kallas en slafvisk bärmning: han har valt ett mönster till ledning och rättesnöre, men derföre ej kopierat det; han rör sig icke utan ledighet i de invecklade tonkombinationerna (åtminstone i ett par satser) och saknar ej lätthet i instrumentalmassornas behandling. Egentlig nyhet i uppfinningen finner man väl sällan, men denna är i nutidens musik öfverhufvud en så sällsynt ingrediens, att man nästan ej mera gör någraanspråk de: på. Detta bör dock ej utesluta en viss individualitet i uppfattningen, hvilken vi emellertid sällan upptäcka i hr G:s arbete. Bäst lyckade äro de båda första satserna — Allegrot och Menuetten — mest betydande till innehåll, klarast i form. Allegrot är med mycken omsorg utarbetadt, dess instrumentation full, utan att vara tung. Dess rytmer erinra för öfrigt ej sällan om första satsen i Beethovens Adur-sinfoni. Afven Menuetten är en vacker sats; den skildrar dansen kring majstången och är derföre hållen i fornnordisk styl. Codan är något uttänjd, dock motiveras detta till en del genom dess öfvergång till tredje delen; Andantet. TI denna sats vill författaren måla nattens stillhet m. m.; men hans sångmö tycks ha dansat sig trött i menuetten och begagnar nattens stillhet till att hvila ut. Morgonen, som skall skildras i finalet, finner henne ej disponerad, en viss yrvakenhet låter ej misskänna sig, såsom ofta händer dagen derpi. Andantet, för att tala utan bild, saknar nemligen melodisk uppfinning, finalet formell hållning, oaktadt ett eller annat lyckligare parti i sistnämnde sats, t. ex. koralen med sin bearbetning. Emellerid är förf. ej ensam om detta missöde, som sällan uteblir för den, som väljer Beethovens stora finalsatser till mönster. Beethoven kan nan följa, så länge han dröjer i samma sfer som Haydn och Mozart; han är en säker ledstjerna, till dess han drager sig tillbaka i de mystiska rymder, dit ingen följer honom. — allt fall försonar sinfonins förra del hvad den sednare bröt, och det hela förtjenar i vår tanka, med lika rätt som mycket annat, en ytterligare offentlig produktion. Det andra numret af konsertgifvarens komposition var en kantat, Den svenske Krigarenn, för 2 soloröster, kör och orkester. Den består af sex delar, framställande olika taflor ur krigsifvet. Pjesen har alla kriterier af ett skyndsamt skiifvet tillfällighetsverk, och den märkliga svaghet, som röjes deri, bör utan tvifvel nera tillräknas denna omständighet, än en britande förmåga hos författaren. Solopartierna sjöngos af amatörer, körerna af en ganska manstark personal, till större delen likaledes bestående af musikälskare. För öfrigt hörde man en genom rytmisk och narmonisk egenhet utmärkt krigarkör ur Proeten af Meyerbeer; ett kuplettstycke: Anlreas Hofers Tod, sjunget af en musikälskare, amt tvenne vackra körer af Abt och Weber, varibland Jemtlands jägare (Lätzows wilde lagd), af sistnämnde författare, begärdes da apo. Såsom konsertens glanspunkter nämna i ouvertyren till Trollflöjten, hvilken dock cke utfördes med någon öfverdrifven precision, amt presternas kör ur samma opera, som med in ovanligt starka besättning verkligen gjorde n grandiös effekt och väckte allmän sensation. —U—