arm och ropade: Slå ej den gamle, hör mig! Jag kände ullkomligt igen dessa kläder, som tillhörde din broder, den vackre gossen, med hvilken du besökte oss i Tumba Maadetta på Roccavuturi; då jag tog dem från den daggiga jörnbusken, lät jag min klagan genljuda i skogen. Vildt slungade Fortunatus flickan ifrån sig, så att hon störtade till marken och jemrade sig. Hör ni, stråtröfvare och mördare,, skrek han med yredens och hämdens lamma i ögat, hvar har ni lemnat gossen? För mig till stället, der ni röfvade, der ni mördade honomli Den gamle zigenaren reste sig till hälften från marken ych sade: Hafva vi mördat honom? Hafva vi röfvat honom? Jag vill hjelpa dig att söka upp mördarne, briganlerna i Solanos skog. Qvinnan der spår, och hon känner missdådarne, antingen de bo i koja eller slott.n Gyllne förnäme herreson!, inföll qvinnan och lade det nakna barnet på marken. pVi lefva icke af menniskobarns blod och röfva icke vandraren på vägen genom landen. Bäckens vatten är sött nog för den törstige, och brödet, som faller ur den rika mannens säck, upptaga vi.n Den till marken kastade Egyptens dotter kröp emellerid på händer och fötter med en sskta qvidan fram till len unge mannen, omfattade bedjande hans knä och snyfade med bevekande röst: Slå ej den gamle! Du är ju så kön, var icke grym! Han vet icke olycksstä!let, men jag änner det väl, och ekekullen, der man ser ända till Etas rökstod, och det nedfallna korset vid vägen, som går ill Bagnora, och törnbusken derbredvid, som bar gossens däder. Slå ej den gamle!x Huru förgrymmad Fortunatus också var, lät han. likväl stilla sig af denna ödmjukhet hos dessa arma, från hela nenskligheten utstötta varelser, och isynnerhet af denna rogna kärlek, som den unga zigenerskan yttrade för sin ar, och som ej kunde afskräckas genom någon misshanding; den afhöll honom från våldsamhet och öfverilning. Tan befallte att man skulle bära tillsammans Cecchinos läder i en hög och dermed åtfölja honom till staden Palmi. Jen unga flickan reste sig från marken, ryckte den svarta juken från det ännu svartare håret, afklädde sig den gröna röjan, hängde i stället ett groft ylletyg kring axlarne och astade alltsammans till det öfriga, som zigenaren sorgfäl