— Tidningen Tiden har vid flera tillfällen uppenbarat sin fröjd deröfver, att riksdagsmannavalen inom Presteståndet denna gången nästan allmänt eller med högst få undantag utfallit i ultrakonservatif anda. Öfver en sådan glädje hos Tiden och dess konsorter må ingen förundra sig. Men Tiden har äfven flera gånger sökt låta förstå, att Aftonbladet skulle blifvit förbluffadt öfver det ifrågavarande resultatet af valet och gräma sig deröfver. Hvad nu det sistnämnda beträffar, så kan det så till vida ega sin riktighet, som det för en hvar med insigt om det förhandenvarande stora behofvet af förbättringar och framskridande i nästan alla delar af våra samhällsinrättningar måste vara smärtande, att se dessa motarbetas af en maktegande minoritet; men hvad åter förbluffaingen hos Aftonbladet angår, så är föreställningen derom ett misstag. Långt ifrån att valens utgång inom Presteståndet väckt någon förvåning hos oss, är den precist sådan som vi väntat och förutsett; hvarföre också Aftonbladet hittills icke ens reflekterat deröfver såsom öfver någonting märkvärdigt. Ifrågavarande resultat är nemligen icke annat än ett fenomen af den vanliga erfarenheten, att en korporation, som i denna egenskap är i besittning af en makt hvilken den sjelf känner stå i strid med tidsandan och det allmännas önskningar, ännu nästan aldrig frivilligt gjort eftergifter, utan tvärtom, när den sett sitt inflytande hotadt, slutit sig så mycket mera tillhopa för att försvara detsamma till sista stunden, om också icke till sista blodsdroppann, såsom den gamle riddersmannen i Den Conservative ville hafva det. För öfrigt, då det i alla händelser kunde tagas för gifvet, att så länge presteståndet innehar en polititisk makt såsom serskildt stånd, pluraliteten inom detsamma alltid måste blifva ungefär lika beskaffad, så se vi verkligen icke något serdeles ondt i, att högst få eller inga libera!a eller demokratiskt sinnade medlemmar af presterskapet komma in i ståndet; ty dess karakter måste i öljd häraf framträda ännu mera bjert, och bilraga att öppna ögonen äfven på dem, som hittills möjligen icke rätt kunnat genomse beskaffenheten af närvarande ståndsrepresentation. Vi begagna med detsamma tillfället att nämna, let vi för vår del lika litet vänta att få se en