Aftonbladet – 10 oktober 1850, sida 1

— — —— 1 nn geringarne kunna bedraga folken; för en tid beröfva dem deras eröfrade friheter; men det finnes likväl en gräns som reaktionen icke kan öfverskrida. Beviset för denna sanning ligger deri att de tyska furstarne omöjligt kunna förena sig efter segren öfver revolutionen. Om denna revolution aldrig hade fordrat någonting rättvist, någon ting sannt, någonting utförbart, så skulle man hafva kastat den tillbaka såsom en revolt och man skulle nu helt ogeneradt gå samma väg som före år 1848. Men icke : ens de djerfvaste våga nu tänka på slikt. Konungen af Preussen vill icke låta konstitutionen fredligt, reguliert gälla i sina stater; men han erkänner likväl nödvändigheten att låta det finnas en konstitution, eller, för att tala såsom han talade år 1847, detta pappersark, som aldrig borde få plats mellan en konung och hans folk). Fredrik Wilhelm går än längre: för att icke förlora allt förtroende hos det parti, som velat gifva honom Tysklands kejsarkrona, förklarar han den förra tyska förbundsförsamlingen vara lagligen upplöst, och bernödar sig att bevara ett skenlif åt den inskränkta unionens parlament. Ligger icke häri en revolutionär anda? Utan tvifvel hoppas konungen af Preussen att beherrska denna anda och få den att tjena, mindre friheten, än en dynastisk äregirighet. Men han bedrager sig, då han räknar på denna revolution som har fem å sex hundra bajonetter emot sig. Österrike som affekterar så mycket förakt för revolutionen och revolutionsmännen, och talar så högljudt om att återföra Tyskland i 1815 års fotspår, — Österrike har afskaffat sin gamla författning och vill försöka att genom en ny Zollverein (tullförening) sätta sig i spetsen för de tyska folkens materiella intressen. Dess språk och dess handlingar kunna reduceras till följande: Krig mot den politiska friheten; under, handling med; den municipala; fred och skydd åt handel, åt näringar. Programmet är bedrägligt, men klokare än Preussens. Denna makt bemödar sig också på allt sätt att icke låta sig indragas i den österrikiska hvirfveln. Berlinerkabinettet afslår höfligt men bestämdt anbudet att ingå i underbandling om en tullförening mellan Tyskland och Österrike. På: anmälan att förbundsdagens s. k. engerer Rath sammanträdt i Frankfurt och: att protokollet hölles öppet för de stater som ännu icke slu-. I tat sig dertill, svarar Preussen, att några. statsministrars sammanträde i Frankfurt icke konstituerar ena förbundsorgan ; och sålunda gör, Berlinerkabinettet mer affär af revolutionen än det sjelf vill. De modfållda folken börja alltså att förstå, att om regeringarne hafva makt att tillintetgöra omröstningar, att kullkasta parla, mentsdekreter, så kunna de likväl icke regera utan landets bifall; d. v. s. revolutionen har vunvit en terräng, som man aldrig beröfvar den. . Förbundsdagens s. k. engerer Rath hade för-, I klarat att den Hessiska församlingens beslut vore . inkoastitutionelt samt, om så behöfves, kurfur: ;sten skall erhålla beväpnadt understöd för att återställa sin myndighet. Ingen betviflar, att Hessen-Darmstadt, som likaled.s vill gå ända till skattevägran, samt Mecklenburg, som enligt ett rykte vill åter upprätta sin genom ett godtyckligt maktspråk störtade konstitution, — ingen betviflar att dessa länder skola tvingas gifva vika för bajonetterna. Men kan man derföre återföra dem till samma punkt som före år 1848? Nej, sannerligen icke! Reaktionen är i Tyskland underkastad samma lag som i Frankrike, med iak tagande likvisst af lalla proportioner. Reaktionen återtager endast en del af hvad den förlorat. Om regeringarne vore visa, så skulle de icke företaga en så föga loyal, och fö!jaktligen så farlig strid. Men Gud har velat ait folken endast skola blifva Jyckliga och fria genom deras eget framåtskridande, men icke genom någon förtjenst hos deras valda eller ärftliga chefer. UTERIRER:.