Aftonbladet – 9 oktober 1850, sida 1

Fortunatus qvarblef i ett aldrig erfaret tillstånd. Mörker och tomhet inom: ch utom honom; känsla af undergång och nersjunkande . en natt af ändlös förtviflan. Blott en enda, alltid och i tusende olika gestalter återkommande bild uppfylide honom, blott ett enda namn var hela summan af hans tankar. Han låg vaken slumrande och i slumren vaken tills allt medvetande slutligen upplöste sig i en tung, dödlik dvala, XXVI. SLAGET VID MILETO., Genom den smala luckan i muren, som tjenade hans cell till fönster, föll middagsso!ens bländande stråle, då han ändtligen ryckte sig upp ur sin bedöfning. Alsklingens nattliga afsted, dennes till ett slags vansione stegrade ömhet och bedröfvelse stod drömlikt och dunkelt framför honom. I en dof slappbet och liksom känsloös gick han genom Monteleones gator till Ceechinos boning och hörde med ett sags likgiltighet att kreolen afrest i daggryningen. Han dref drömmande omkring hela dagen för att söka och sökte likväl icke; han hede försjunkit i den fullkomligaste sysslo!öshet, och kände dock ingen ledsnad. Tänkte han på gossens afsked, på hans egna sinnesrörelser vid skiljsmessan, rörelser, som han aldrig förr hade erfarit, föreföll det honom, som hade han varit drucken. Huru ban kommit i detta onaturliga rus och hvad han talat deri, derpå visste han alls ingen reda. Men så mycket han ännu mindes af Cecchinos tal, liknade det det förvirrade pratet af en vansinnig. Han kände ovilja öfver detta omanliga svärmeri, utan att likväl erkänna en skuld dervid. I denna söndring med sig sjelf skulle han, derest ban egt en ringare själsbildning, hafva tillskrifvit allt ett trolleri. Länge tänkte han äfven att lösa gåtan med de gamles tro på hemliga naturkrafter, på antipati och sympati, hvilket lösningssätt tycktes bäst förklara sir Georges oäfvervinneliga vedervilja för honom, såväl som denna underbara ömsesidiga dragningskraft, som sedan första aftonen på Austria förefunnits emellan Cecco och honom sjelf. Men han var en alltför enkel förståndsmenni ka för att länge åtnöjai sig med en sådan förklaringsgrund, som själarnes poetiska valfrändskap Och att förklara den ena oförklarligheten med den andra. Sir G-orge hade sjelf tyd