Aftonbladet – 9 oktober 1850, sida 1

Men om jag skulie komma till Sciglio, Cecchino, och Donna Vioganni icke låter dig fara? — Cecchino, aldrig har jag baft en broder. Men Gnd har skänkt mig dig. Nu känner jag tvillingskärlekens allsvåldiga naturkraft, i hvilken en själ måste lefva och dö i två kroppar. Säg mig, skall du också kunna glömma Messinas palatser och dela soldatbröd med mig? O, Cecchino, jag skulle nära dig med mitt bjertblod. Kan du glömma Messina ? xGå, fråga den fria örnen under himlen om han vill återvända till den öfvergifna jernburen? Fråga fisken, som ebben qvarlemnat på stranden, när flodens smekande våg åter tager honom i sitt sköte, hvarföre han icke föredrager strandens gröna matta. Jag bar ju upphört att vara jag, sedan jag såg dig. Fråga dig sjelf; mina svar, mina önsknivgar bo i dig. Jag har intet eget mer. Säger du mig någonsin: att du bar upphört att älska mig, så har jag upphört att lefva. O, döden på sjuksängen, slagfältet eller schavotten är Jjuf emot bjertats bistra död. Icke så, du förblifver evigt min själ? O, svär mig det; Fortunato, svär det vid Gud; nej, svär det vid dig! Du är ju min Gudl De sista orden flöto blott sakta framandade, knappt hörbara för Linthis öra. Ceccos hufvud sjönk med tillslutna ögon mot vännens axel. Denne tryckte den svärmande gossen med ömhet till sitt bröst och lade sin kind mot hans glödande kind, i det ban hviskade: Gå ej ifrån mig, min Cecchino, gå ej! Kan du älska mig och dock vilja döda mig?s Ceccho tycktes efter en stund uppvakna ur ett tillstånd af half medvetslöshet. Han slet sig lös, dolde sitt ansigte i halmen och gret bittert. Fortunatus slösade förgäfves frågor, böner och tröstegrunder, tills de häftiga snyftningarne öfvergingo till en stilla gråt. Derpå uppreste han sig, Omslöt ännu en gång med båda armarne krampaktigt vännens hals, gaf honom afskedskyssen och ropade: God natt, god natt! Det är förbi med mitt arma förstånd. God natt, älskade mördare! Låt mig gå, ty jag är vansinnig.n Hastigt uppsprungen från lägret var gossen tillika försvunnen från rummet. Luftdraget utsläckte det sista lifvet i den flämtande lampveken.