Aftonbladet – 7 oktober 1850, sida 2

Ofversten ställde sig emellan dem. J2g ber, sade han, att ingen talar förr än jag frågar, och att hvar och en svarar samvetsgrannt. Derpå vände ban sig till herr Linthi och sade: Känner ni denna unga gosse? Sedan hvilken tid? Och hvem är han ? Jag känner honom sedan mer än två månader. Han kallar sig Francesco eiler Cecco och var page bos en signora Rosa di Centi från Messina, hvilken omkom vidgskeppet Austrias strandning på Marina Siderno. Öfversten teg en stund, såg på de skrifvande och vände sig derpå till kreolen: Och du, mitt barn, frågade ban vänligt, ;huru är ditt fullständiga namn? Hvad har du att anmärka vid det du nyss hörde? Med en nästan osäker röst, som sedan natten hos zigenarne ännu ej förlorat sin hesbet, svarade gossen: Mitt fullständiga namn är Francesco Cappa. Jag har ingenting stt tillägga till hvad signor Linihi redan behagat yttra om min person. Hvem var egentligen denna signora Centi, i hvars ijenst ni stod?, frågade öfversten vidare. ,Jag var aldrig i detta fruntimmers tjenstr, svarade Ceeco med ett slags sårad stolthet, och känner ingen menniska som kan befalla öfver mig, utom donna Marchesana di Vioganni, som bor i Messina.n Intet undvikande svar, unga herrel, fortfor den gamle krigsmannen med strängare min, som likväl något mildrades af en viss välvillig blick. Jag fordrar bestämdhet och sanning i er utsago. Här, köra barn, spelar man inte om mandlar och dadler, utan om ett menniskölif. Hvem var således egentligen denna så kallade signora Centi? Kreolen lit en forskande blick flyga öfver till sin vän och svarade derpå: Hon var mig obekant tills jag såg henne i Triest. Först der erfor jag att hon var en väninna, eller förtrogen, eller något ännu bättre, eller ännu sämre till en viss grefve Alvaro Ribera, Marchesa Viogannis broder. Den krigiske ivqvisitorn gjorde här med hufvudet och handen en lätt rörelse, som uttryckte hans belåtenhet med det första påträffade spåret, som måste föra till ytterligare upptäckter. Han kleppade pagen vänligt på skuldran och vinkade till en af skrifverne att gå ut. Efter några minuter hörde men tunga steg af flera män. Dörren öppnades. Först inträdde åter skrifvaren; en bonde i kedjor, ledsagad af två grenadierer, följde honom. Als ögon riktades på fången, som med sänkt bufvud och hållande i kedjan med handen, likasom bedöfvad af dödsfruktan, stod der utan rörelse och utan att se upp. Tan tycktes