Aftonbladet – 7 oktober 1850, sida 2

och döde; men äfven fransmännen hade, utom flera sårade,. fått tre dödskjutna, hvaribland en kapten. Denna underrättelse var signal till alimänt uppbrott från den längesen slutade måltiden. Fiera af de närvarande aflägsnade sig genast. Andra fortsatte vid kaffe och likör att glädtigt samtala. Öfvergeneralen gaf flera, som han särskildt vinkade till sig, befsllningar och uppdrsg; och åtföljd af ofvannärande adjutant, lemnade han derpå rummet. Fortunatus stannade qvar, emedan generalen ännu icke förafskedat honom, och väntade dennes återkorost. Grefve Riberas berättelse sysselsatte helt och kållet bans sinne. Han kände detta namn från Geraces ruiner, hvarest ban hört det i Pasqvales ech Ceccos samtal. Genom jemförande af de facta, fången uppgilvit, med den olyckliga signora Centis och hennes följeslagares bemlighetsfulla uppförande, äfvensom med Ceccos gåtlika tystlåtenhet och brefsändning till Messina, uppgick för honora ewt ljus öfver förhållanden i hvilka den unga pagen på ett obebagligt sätt måste vara invecklad. Han längtade att få tala med denne och meddela khonom hvad han erfarit. Då han nästan halfannan timma sökt, dels under tyst begrundande, dels i samtal med de ännu närvarande offieerarne, göra våld på sin otålighet, såg han icke utan förtrytelse öfverbefälhafvaren stiga tili häst, och åtföljd af sina adjutanter och andra stabsofficerare, rida derifrån. I det han fattade batien för att likaledes aflägsna sig, öppnades salsdörren. Den gamle öfversten, som han redan sett vid bordet, inträdde, gick emot honom och sade: Generalen låter ursäkta sig. JEit vigtigt göromål kallar honom. Jeg skall i hans namn bedja er att dröja ännu några ögonblick och meddela mig upplysning om några småsaker. Emediertid skall qvartersbiljett och pass utfärdas för er. Vill ni följa mig? Forlunatus, nöjd att icke helt och hållet vera glömd, följde öfversten. IRIV. FÖRHÖRET. Genom en mörk gång kommo de till ett litet rum, hvarest tre eller fyra skrifvare i uniform suto vid ett litet bord, cch utan att se upp fortforo i sitt tysta arbete med pennan. Öfversten gick till en sidodörr, vinkade ditin, och Fortunatus såg icke utan förundran sin reskamrat Cecchino, som han ännu trodde vara i lägret, inträda. Denne blef icke mindre förvirrad vid åsynen af schweizaren. Han såg förlägen på honom och tycktes fråga: Hvarföre träffa vi tillsammans här?n