Aftonbladet – 4 oktober 1850, sida 3

ller sårade fötter långsamt efter; somliga blefvo helt och hållet efter, ibland dem också Linthis ärlige landsman Men de öfriga skyndade, drifne af hunger och skräck, utar stt vänta de efterföljande, framåt vid månens skimmer Plötsligen uppgaf, en af soldaterna, som gick knappt hun rade steg. bakom tåget, ett dödsskri. . Några af hans kam rater ilade tillbaka. De funno honom mördad och bragte budskapet derom. Detta fördubblade allas steg. Tyst oci raskt gick tåget genom en skuggig fördjupning, som el bäck tycktes hafva urhålkat mellan klipporna. Ett skot brann af uppifrån? Cecco störtade med sin mulåsna til marken. Full af namnlös fasa sprang Fortunatus gosser till bjelp, men ingen af de andra dröjde. Tåget aflägsnade sig stilla och dystert, såsom en här af skuggor. XXI. EN NATT I APENNINERNA. Då Fortunatus kom till sin älskling, fann han honon fullt men fåfängt arbete awt befria sig från mulåsnan som, geuomborrad af kulan, låg i dödskampen. Gosser jelf var oskadad och vid godt mod. Men båda hviskade lott sakta med hvarandra, för att icke förråda sig för mördarne, hvilkas närhet de förutsatte. Efter lång an ;trängning lyckades de att draga fram undan djuret der inga ryttarens inklämda fot. Ceceo hängde sig nu vid sin väns arm och så följde de efter fransmännen, som gått förut Men intet spår af dessa kunde skönjas, då man besteg höjden på andra sidan bäcken; lika så litet någon väg Till höger visade sig en Jång skog i grannskapet. De öfvergifna valde försigtigtvis dess skugga, för att dolde vandra framåt, med bibehållande af den förra riktningen Dödstystnad herrskade rundtomkring. De vågade knappt fbryta den, genom stt hviska ett ord. Ofta förskräckt lem sorlet af eit vatten. Hvårje trädstam, som af månken och skugga erböll en äfventyrlig gestalt, hotade at! örvandia sig till en lurande bandit. I denta öfvergilfvenhet vandrade båda några timmar igande, framåt genom de nattliga trakternas ensamhet stan att finna eller söka banad väg, ovisse hvart de siutigen, skulle komma, och i beständig fruktan, att de likväl ändtligen skulje faila i händerna på en siciliansk eller salabresisk trupp. Den förflutna dagens händelser gåfvo imane nog till denna förfärliga fruktan, hvilken de visserli;en dolde inbördes för hvarandra, men som deras eger nbillningskraft gjorde desto mera förfärlig. Faran tyckes vexa ju längre de framträngde ide obekanta trakterna: nen tillika uppsteg den pinande känslan, att de med sins ittömda krafter hvarken voro i stånd till försvar eller