Aftonbladet – 4 oktober 1850, sida 3

flykt. Deras steg blefvo allt långsammare och mera släpande. Cecco, som hela dagen haft fördelen af mulåsnan, kände sig egentligen icke uttröttad. Men Fortunatus var alt beklaga, hari, som, sedan han lemnade Gerace, ej smakat en bit bröd och oafbrutet varit aderton hela timmar på fötterna. Det kunde vara vid midnatt, då de redan länge vandrat i en skog som tycktes dem ändlös, när båda plötsligt, likasom fastvexta vid marken, stadnade och. lyssnade med klappande, hjertan.. Det lät genom grenarne såsom ljud af ett stränginstrument. Båda stirrade på hvarandra med frågande blickar. Cecco vände sig till flykt och försökte rycka sin följeslagare med sig. Men denne höll honom qvar och sade: Jag förmår icke mer. Här finnes säkert en mensklig boning i närheten. Jag måste stärka mig med föda. -Jag måste hvila. Kanhända finna vi medlidsamma bönder. Hvsr om icke, så finna vi ett slut på våra mödor. Jag förmår icke mer.) Men i samma ögonblick hörde bida ett oredigt sorl, såsom. af flere skrattande menniskor. Det tycktes komma från alla sidor och vara dem helt nära. Skogen var ljus, månen klar, men rundtomkring fanns. ingen att se, ingen: ting som liknade en boning, icke en gång en misstänkt rörelse, Gossen, öfverfallen af vidskeplig ångest, tryckte sig tätt intill schweizaren och sade sakta: Vare os: Gud med alla helgon nådig! Här är icke allt riktigt! Nu skallade skrattet ånyo, och båda, likasom fattade af en lika rysning, lemnade med raska steg stället der de befunno sig. Icke långt komna, föngsladesderas-fot af förvåning. Ty, såsom frambragt genom trolleri, sväfvade ett underligt skådespel för deras ögon De stodo midt i skogen, framför en trädlös rymlig mark, som småningom sänkte sig. I midten af denna lilla, nästan äggrunda dal brann, der den var djupast, en klar eld, kring hvilken underbara menniskolika gestalter rörde sig. Fiera svängde sig, som spökartade skuggor, omkring i sällsamma dansar, vid ett loft. ljud af surrande strängar. Alla voro halfnakna, behängda med trasor och små till vexten. Några lågo i gräset, liksom försänkta i sömn. Andra hukade sig ned kring elden. De manliga likasom de qvinliga gestalterna visade vid det blandade eldoch månskenet fula, olivfärgade ansigten, med breda näsor, tjocka läppar, små tindrande ögon och hvita tänder. På alla hängde håret svart och stripigt kring hufvudet. (Forts.)