Aftonbladet – 4 oktober 1850, sida 2

blir ni i mina ögon och för min själ. I er anspråkslös nfald anar ni icke sjelf, huru ädel, storsinnad och hjelte modig ni är! Ni vakar öfver mig, när jag i barnslig vrede öfvergifver er — ack! mina tankar öfvergåfvo lock aldrig! Ni sväfvade åter i lifsfara vid det der ka pellet, tro mig; — och för hvem? Ett helt år af mir lefnad är ju icke värdt en timma af er. Ni uppmana mig til flykt och vet dock, att ert afvikande med der fransyska besättningen :nödvändigt måste göra er, misstänk och komma er att, .förfela målet för er resa från Triest. AA det er då obekant att sir , George vägrar att lemna Ge race; att alla våra skeppskamrater stanna qvar? Hvar kan beveka er att uppoffra hela er lycka för mig? Derom är inte; nu fråga, Cecchino, lika litet som on min . helighet... Sluta med dina svärmerier! Atergäld: heldre minvänskap med det oinskränkta förtroende, som du så lättsinnigt och farligt förslösat på Marucca och Pa squale. Säg ärligt, hvarför söker man dig och din fordn: herrskarinna? Hvem är denne grefve Ribera och hvarför forskar han efter dig? Kreolen. höjde ögon och händer mot honom i ödmjut bön och sade derpå efter någon tystnad: ,Jag vågar ej jag vågar ej! Nej, Pa:quale,. och Marucca äro lika lite mina förtrogna, som; någon annan brefbärare är er. Huru kan jag vid, dennaydin slutenbet tro att jag äl dig kär? Gå Ceccbino, du älskade mig 2ldrig., 0. Fortunatol, suckade. gossen. : . Eller inbillar du dig, att man; genom misstroendet ingifver andra tillförsigt? Du kallar mig din vän; gif mig bevis att du är min.n Skall. jag — roåste.jag gifva det? svarade gossen mec en rörelse, som. förrådde hans inre svåra strid. Ol dyre Fortunato, afstå, från:er begäran; för det lifs skull.som ni räddade, afstå derifrån! Ni allena har en makt öfver mig, som ingen annan; dödlig. Jag vacklar, jag är i begrepp tt lyda. Min lydnad är min död; — men, jag lyder och lör, för att gifva det högsta och sista beviset på min vänskap. Vet då..o Herr Linthi, som skakades af. den häftighet, och inrerlighet med hvilken, gossen bad, j ville likväl icke. drifva let till det yttersta, emedan han: ieke tviflade på den unge Dagens. sanningskärlek och, icke kunde veta hvilka följder len äskade lydnaden skulle kunna medföra. Nej,Geccon,. afbröt han honom derföre ; RVare långt ifrån tt jag skulle tvinga dig. att tala. Jag är icke din hberre., sMen ni är det! Och jag är beredd att bryta stafver