Aftonbladet – 4 oktober 1850, sida 2

klagansvärda kunde återvinna lifvet. Arma Eufemia, hvad vill du nu med ditt lif? Jag förstår dig kaappt, Ceceo. Hvad svärmar du nu om? Emot Eufemia har jag 2ldrig tagit ett steg öfver den allmänna höflighetens gränsor. Atminstone vet jag mig fri från alla förebråel!ser.n Jag tror det gerna. Ja, Fortunato, gerna tror jag, att ni på en gång år en välsignelsens och förhanne:sens engel. Ty hvad vet solen om de härjningar och de blom: stringar som hennes stråle förorsakar? — O, Eufemia! O, Fortunpato! — Ceceo hade ännu god lust att fortsätta sina.utrop; men trumslagen, hvarvid den församlade besättningen just sat!e sig i rörelse till aftåg, afbröto honom. Man framförde en njulåsna, som Fortunatus dagen förut med herr Morcolis hjelp uppietat och för reda penningar inköpt, för att för sin unga vän underlätta sesans mödor. En handtryckning, en välialig blick af gossen uttryckte dennes glada öfverraskning och tacks-mhet. Han svingade sig med lätthet i -aden och följde krigsfolkets tåg emot berget. Bredvid honoa vandrade makligt den unge schweizaren och samtalade med honom. Af de fordna reskamraterna på Austria hade ingea, utom den ärlige Stauffacher från Glarus, vågat att företaga vandringen öfver Åpenninerna. De öfriga hade tillika med engelsmannen George qvarblifvit i Gerace, och väntade sin bättre loit ur de otyglade och blodtörstiga barbarernas händer, som konung Ferdinand i vilda svärmar lät itån Sicilien fly ga utöfver Calabrien. Man har ej sedermera hört något vidare om dessa olyckliga. Sir George undkom blott genom ett slags underverk. 1 Ser ni, her landsmans, sade Stauffacber till unga Linthi. Menniskospråket är visserligen. blott ett andeIrag; men af detta andedrag har Herren Gud,sedan torra byggnaden i Bibel, bygt en osynlig skiljemur emellan folk och folk, hvilken mäktigare åtskiljer menoniskorna än den bögsta kedja af isberg och det bredaste haf. Våra välska reskau rater kalla visserligen sina egna Jandsmän, sina bröler af samma språk och savuma land, för mördare och skälmar; men vilja heldre gifva sig åt dem på nåd och nåd, än draga med fransmännen, som räddat deras lif och visat dem stor barwmhertighet. Blott emedan dessa redliga nän tala fransyska, tycka sig de förre bland dem ständigt örrådda och sålda. Jag bar i går hela dagen förgäfves redikat mig bes, liksom Jonas i Ninive; men de stadnai in kära dumhet i Gerace och jag anbefallde dem Gudi.v