dningens utgifvare, att tills vidare egna åt dningen sin fulla verksamhet. — Tidningen den Conservative, som efter. tervunnen helsa nu åter utgifves, innehåller för en 27 Sept2mber en liten godbit, underteckad Adelsman af gamla stammen, som icke Bör å förlorad för den större allmänheten. Det r ett ord i stormen emot representationsförlaget, och innehåller en varm uppmaning att 11 sista blodsdroppan försvara adelns ärfda ittighet. Författaren, somi sin ifver troligen j kommer ihåg, att adeln redan en gång Högidligt afsagt sig sjelfskrifvenheten, förklarar ör sin del, att i ungdomen och mannaåren pliten varit hans sysselsättning, i de äldre åren plogen. Han tillstår sjelf att ingendera ildar den parlamentariske mannen, d. v. s. agstiftaren, men anser likaväl adelns bibehålande af den sjelfskrifna representationsrätten ara ett palladium för landets framtid. Viin5ra här artikeln i dess helhet, såsom ett prof å den gamla genuina riddarhusbombasten: SEtt ord före stormens utbrött. Af sjukdom och årens tyngd hindrad att personigen inställa mig vid stundande riksmöte, vid hvilet skall komma att afgöras den svenska ädlingens ide och ridderskapets och adelns framtid, föratt der ned ord och handling försvara mot alla obilliga anpråk det enda arf, som nästan ännu står oss; Sveries ädlingar, åter från tappra och hugstora fäder: Representationsrätten för oss och våra familjer er jag mig inskränkt till, att, på sätt nu sker, vänla mig till mina ståndsbröder och lägga def på jertat hvad vi äro skyldiga vårt fösterlatid och vår ra. Jag ärnar ej här tala om rättmätighöten af våra prerögativer — det är möd för stör förvåning ag sett dem ifrågasatta för att sjelf kunna göra det — utan om skyldigheten för oss att ej låta dem oss rånryckas. Jag-är för litet öfvad talare att bålla nig till annat än känslan; hvad jag har-att säga itgår från den och går till den; i:ungdonien och nannäåren var pliten :min sysselsättning, i dö äldre ären plogen; ingendera bildar den parlamentariske mabnen, Om de också båda göra kondin till en orädd försvarare af kung och fostörland. Må man derföre hålla tillgodo med uttrycken af min känsla och se mindre på sättet. än .meningep. När den förste, den blodigaste, franska. revolutionen -utbröt, var jag yngling; jag mottog ejunderrättelsen om mesakrersa på Frankrikes -ädlingar rned armarne i kors; jag slöt mig till de armeer, som gingo att bekämpa revolutionshydran, tills mitt eget fösterrand deltög i fejden. Jag har sedan dess sett hatet mut vårt stånd sprida-sig som ett gilt -bland massorna; jag har sett hur ,dessa lärdes att ioss se endast maktlystna despotvänner, i stället för:det fasta: bålverket såväl mot konuogasom demagog-förtryck; jag har följt stormen tills den framstått som orkan. Men må den bryta lös, döck öfver oförfärade hufvuden. Bort den tänken, att v! skulle titan strid låta fråntaga Oas de rättigheter, som Vi ega möd lika skäl som hvarje annat. arf eges! Men dessa rättigheter äro och blifva med hvarje deg af större: vigt, ju mer tidens oro yrkar på nedbrytandet-af-ealla skrankor mot sjelfsvåldet; vi skola med dem omväraa den legbuudna friheten. Sen eder ormkring; dessa sköldar, som pryda riddarhusets vöggar, mana de oss ej till strids, Sko a viej med dembetäcka oss i kampen hot folkyran? De namn vi bära, 19sande i Sveriges häfder, skola vi låta dem blifva somma echoh blött af framfarna dagars glans öch minnen? Skall det om oss heta, att ättlingarne af det bäste, det sjelfständigaste ridderskap i. verlden, låta af förvirriog och -bäfvan frukterna af fådrens mödor och blod utan strid sig fråntagas; att de utan motstånd gåfvo sig? Ett sådant medgifvande är ett, dock tyst, erkänaande om orättmätigheten af de rättigheter, såsom Sveriges första tiksstånd, VI under seklers Topp ianehaft. Äro de orättmåtiga — välan — frånträdom dem då, men med den nesa, som alltid skall åtfölja erkännandet af en olaga besittning; äro de rättmätiga — hvarföre då frånsäga oss dem! Man skall svara, att vi, i fall vi vägra, göra oss ansvariga för äe följder, en sådan vägran skall medföra. Och hvilka äro dessa följder? Man skulle måhända ej öppet svara oss: revolutionen; 4790-talöts adelsförföljelser i Frankrike; hetsjagten mot: våra ståndsbröder i Galizien; men man skall tänka-det. Dessa följder äro väl de andra än de sor hota oss? -— är det en medborgareklass, som företrädäsvis åt sig förbehållit ett ridderligt tänkesätt, värdigt att Trygga tillbaka för den personliga faran; att af fruktan och feghet afstå från de rättigheter, som våra förfåder med sitt blod och sin tapperhet förvärfvat — från detta sköna arf, som utgör vår ära och tillförbinder oss att stå främst i uppfyllandet af de allvarsammaste pligter -mot fåderneslandet? Nej inå vi fälla, om vi ej kunna segrä; men må vi ej falla utan strid; må vår undergång i Svenska historien stula den långa följden af ärofulla blad, med hvilka Svenska Ridderskapet och Adeln riklat den — med det sista, det-ärofullaste, framställande vårt :ståhd såsom det sista Bålverket -tiot fölkyrån, ej fegt uppgifvet, utan i ridderlig ära försvaradt med den sista blodsdroppan — med den siste, yttersta handlingen af manlig kraftfullhet loch töpperhet. Vi Hafva sjelfva värt öde i Våra änder; mot vår enigliet skola anfallen strånda; vår kraft skall gifva styrka å. de andra stånden — må man sedan mot dis pröfva Tevolutioneh! Afvägoth dtaran för oss sjelfva öch farat för fosterlandet —