Cecco svarade ej. Han stöd midt iden lilla salen, med redbängande armar och ögonen sänkta imot gölfvet, med ittrycket hos eh botfärdig syndare, och förlågen huru han skulle börja samtalet. ,Var jag icke engång äfven er gunstling, signor ? sade jan sakta och blickade upp ihedskyggliet. Tviflar du, barn, på att du i dag är mig lika kär om fördom? Tillstå då en gång, hvarför hatar du mign Hata er, signor? Förr Kunde jag hata Ditt eget lif än letsammas räddare. Och likväl har jag steärtsamt sårat ör. Jag gjorde er sorgteh orätt. Förgäfves taäladeEufenia för er oskuld. Jag kunde ieke tro hentie. Men nu, ch kanhätda försent, bar-tmin olyckliga dårskap upphört. Eu enda ord från er män: här? botat mig. Jag har visshet. Ni älskar icke Enfemia. Ni skulle aldrig ba uppsffrat mig för denna flicka. Ni förkunnade med oföränlradt ansigte och to:ra ögon er afresa.n Och om jag också hade älskat Eufemiz, hvadskulle det gjort dig för skada, underlige gosse? vJag är mycket barnslig. Jag fruktade att blifva öfvergifven och förlorad. Skeppsbrottet Temnade frigingenting, utom er. Måste jag icke darra för: att ni skulle frånryckas mig af Marcolis sköna dotter? Kanhända skulie jag arme faderoch moderlöse icke darrat, men — här sänkte han med ett smärtfullt uttryck hufvudet mot brösiel; nåväl, jag kunde icke annorlunda, hede det också gällt mitt lif.n Schweizaren trädde leende närmare och sade bjertligt i det han tog Ceccos hand: Viäro således försonade? Kreolen tryckte med häftighet Forfunafi Hand mot sitt bröst, derpå till sina läppar och en brännande tår föll på hans räddares hand. Derpå blickade ban likasom i en vemodsfull bön, upp till honom och genom tårarne skim. raduö åter såsom fordom ett ömt, smekande leende. pHar jag,, sade hin, icke förlorat något af den huldhet, som Jag fordom vågade glädja mig åt ? I stället för svar tryckte herr Lintbi sin unga vän til silt hjerta och kysste honom på pamman. Båda Tförblefvc länge tyste, båda kände en lika lycka att Hsflva återfimmi hvarandra. Stutligen afbröt Fortunatus tystnaden öch sade: Mer nu, kära gosse, beklagar jag dig. Jag varnådevdig engång förgäfves för Kufemia och för ditt -hjertas farligalek. Men om du-också med ännu större svärmeriär fästad vid henne måste du nu lemna -hentie.v (Forts. följer.)