Ceccos ungdom, såväl som hans grannlagenhet i alla uttryck, hans, likt ett barns, öppna ansigte, i hvars rörliga drag den minsta sinnesrörelse förråddes, gällde som lika många ojäfviga vittnen för hans oskuld. Och oaktadt den otvungenhet eller likgiltighet gossen sedan jordbäfningen hade antagit emot Fortunatus, såg likväl denne ständigt spåren af den förra tillgifvenheten skimra igenom. Af ödet, likasom af sitt eget hjerta, kallad att vara denne öfvergifnes beskyddare, beslöt han att på intet sätt i den närvarande faran skilja sig från honom. Förlorad i sina tankar gick han tillbaka till staden, hvarest sir George mötte honom med dessa ord: Nu ändrar sig slutligen vårt öde. Fransmännen bryta upp. Befallning har anländt från hufvudqvarteret. Det går baklänges för dem. Hur såx, frågade Fortunatus, som vid hans tilltal på en ging blef gladare och räddare till mods. General Reynier är på fullt återtåg. Prinsens af Hessen-Philipsthal hufvudqvarter är redan i Mileto. Här omkring är landet i fullt uppror inot sina hittills varande förtryckare. Sicilianarne storma oupphörligt fram genom bergen. Deras förposter skola icke stå långt härifrån. Kapten Abran drager af för sent. Iila nog, sir. När bär det af med oss och hvarthän? Det bekymrar mig icke. Må hvar och en sörja för sig. Fransmännens förlägenhet är så stor, att de inte mer göra något afseende på oss andra; vi kunna stanna här eller följa dem. Jag stannar här. För att invänta de sicilianska Karaiberna? För Guds skull, sir, hvad som hända vill försöka vi vår räddning med besättningen.n . Om jag än ville, kunde jag likväl icke. Jag är sjuk, jag har feber. Jag skulle inte kunna fördraga ansträngningarne af en resa, eller rättare en flykt. J:g stannar i hvarje fall, och hur det går, finner jag slutligen här antingen frihet eller döden., Britten stod obeveklig vid sin föresats. För att inhemta säkrare kunskap om sakernas tillstånd, skyndade Fortunatus till kommendz:naten. Denne utdelade just be fallningen att skaffa fram sju mulåsnor och sju bönder till deras ledare. Af åtbörderna hos de personer, som fingc uppdraget, kunde man lätt gissa deras hjertängslan och hopplöshet att finna djur och menniskor tillen sådan be stäramelse. Kaptenen gjorde intet afseende på deras be tänkligheter och föreställningar. Tron-jÖ ropade han, at jag qvarlemnar åt er eller edra stfätröfvare. de förråde