Aftonbladet – 1 oktober 1850, sida 1

KREOLEN, HEINBICH75c0k KE. XVI. SÖNDRINGEN. Först på följande dagen befolkade sig småningom åte den stilla bergsstaden; likaså Marcolis: hus. Också Cecc ipfenn sig, men icke: mera sig lik. Hela bans varels hade undergått förvandling. Den fordna skalkaktighete hade; öfvergått till betänksamt allvar; den inställsamm: artigheten till torr köflighet; den muntra qvickheten til tvunget skämt. Fortunatus anade orsaken till denna för ändring; men förgäfves bemödade ban sig att försona de; förtörnade, eller att beveka honom till ett samtal mellar fyra ögon, på det han måtte kunna utdraga svartsjukan törnt2gg ur hans bröst; något lyckligare tycktes Eufemi: vara. Utan att mera stå hepne så nära som förr, iaktliof Cecco dock mot henne alla de små artigheter, till hvilk: aktningen för det qvinliga könet, husets seder och gäst vänskap förpligtade honom. Visserligen återvann han slutligen efter flera dagar si fordna liflighet, men den tytgktes mera härröra från er inre strid och lyckad sjelfbesegring, än från det gosså!dern föränderliga lättsinne, hvarpå hans vän bade räknat. Denne undvek ban ständigt så mycket som höfligheter tillät; och blott stundom, då han trodde sig obemärkt häftade ban på honom långa dystra blickar. Huru myc ket gossen led förråddes af de förgråtna ögon med hvilk; han stundom visade sig i sällskapet. Den förra friden var störd. Fortuvatus led icke min dre än den underlige Cecco. Han var fästad vid honon med en större vänskap, än han förut hade vetat. Hai kunde icke bära förlusten af hans tillgifvenhet. Fruktlös förtörnades han på de tårar, som, då han var ensam, steg: honom i ögonen, så snart han tänkte på sin affällige älsk ling. Han kunde, då Cecco tillbragte hela dagar i anna sällskap, hvilket nu icke sällan hände, kvappt dölja si! ledsnad och oro, eiler stilla sin längtan efter honon. Ja han erfor tili och med ett slags svartsjuka, då han fler: gånger mötte den halftförgätne sir George i Ceccos säll skap. Han hade icke mod att tilitala dem. En bitterhet nästan liknande menniskohat, fyllde hans sinne, när bai ) Se A.B. M 217, 217, 219, 229, 225—227.