Aftonbladet – 1 oktober 1850, sida 1

det dårskap att öfvergifva den, så länge den ej visar sig farlig. Den oskyldigaste böjelse, blir syndig för oss, när dess otilifredsställande förorsakar större obehag än dess tillfredsställande, fröjd. ; 3 Hvad helst den försigtige ynglingen än måtte göra, för att slita sig ur dessa förhållandens trollkrets, förband sig likväl hans öde allt mera med kreolens. XVII. EN HÄNDELSE I RUINEN. Flera dagar efter jordbäfningen, återvände Forlunatus från en af dessa lustvandringar, som han älskade att göra ensam eller i andras sällskap, och på hvilka han, för att förströ sig, begaf sig nu oftare än fordom. Dagen hade varit qvalmig. Aftonsolen, som Jyste möellan åskmoln, slungade då och då stickande strålar. Den unga mannen befann sig redan i närheten af den lilla staden, då oförmodadt ett åskregn föll i väldiga strömmar såsom ett skyfall. Han flydde till en förfallen byggnad, hvilken icke långt från vägen låg i sitt grus, ett sorgligt minne af den fruktansvärda naturhändelsen år 1787. I ett slags försal, under fragmenterna af ett till hälften. nedstörtadt hvalf; fann han det skydd han sökte. urverket deromkring, med sina mångaldiga: sprickor, hängde knappt tillsammans. På en vägg sig man det i sten inhuggna vapnet af det furstliga huset Grimaldi, som sedan uråldriga tider herrskat öfver Gerace och dess omgifningar. Fortunatus siod i begrepp att till tidsfördrif bese den öfriga delen af ruiaen, då han hörde steg och röster af personer, som sannolikt af samma orsak som han hade flyktat till denna ödelagda boning. En vägg skiljde dem ifrån honom. Han igenkände tydligt på rösten och talesättel den lärde kusin Pasquale, hvilken sedan flera veckor tillbaka icke mera hade synts i staden. Men med ännu högre förvåning urskiljde han tillika Ceccos stämma. Fortunatus aktade sig nu för den minsta rörelse. Men hvad orsak hade han att fängsla er, förträffliga Cavaliere?. frågade Cecco. Ert långa dröjsmål har ;ästan gjort mig sjuk. Nu dör jag af otålighet att erfara allt, Raskt, Marchesa Vioganais bref?, Till all lycka gaf hon mig intet sådant. Hon och grefve Ribera lefva i dödsfiendskap med hvarandra. Intet bref? Och det kallar ni lycka? Jag kallar det olycka, jag! MPå intet vis, signor Ceceo. Jag är af så gammal adel som grefven, tror jag. Men hade ett bref fallit i hans