Aftonbladet – 1 oktober 1850, sida 1

såg sig. tillbakastött af dem, hvilkas. lif han räddat; och som han älskat, huru otacksamma de också varit. Under dessa. smärtsamma förhållanden förgingo tre veckor. Han önskade sig långt från Gerace, törstande efter någon förströelse, som vore mäktig att återgifva honom hans fordna sinneslugn. Men från hufvudqvarteret syntes hvarken befallning till uppbrott eller till de skeppsbrutnas frigifvande. Det hjelpte honom ej att han den ena dagen efter den andra med sina besök bestormade den nya befälhafvaren på stället; ty också den menniskovänlige Lucerne var icke mera der. Kapten Abram bad honor dag efter dag taga sin tillflykt till tålamodet. Det bjelpte ej att han hos Eufemia klagade öfver Ceccos trots. Den goda flickan hade blott tårar för honom. ,Jag vet döt välp, suckade hon då; han gör er stor orätt; och mig älskar han icke mer. Ack, han må gerna gål Ar jag honom likgiltig, så kan jag glömma honom. (2v Också Fortunatus försökte att glömma. Men han glömde slutligen blott sig, sjelf och sin föresats.. Hans hjerta kände för mycken saknad; vanans makt fordrade och pockade för häftigt... Ständigt sväfvade för hans: tankar den älskvärda gossen, hvars sprittande skämt, hvars barnsliga godbet och tillgifvenhet, hvars egensinnighet eller omutliga trofasthet, och all denna lifliga vexling i känslor och lynne, hitulls, lika sällsamt som angenämt, hade uteslutande sysselsatt honom. in Slutligen, förargad öfver sin egen svagbet, mot hvilken alla förnuftsskäl förblefvo onyttiga, beslöt han att låta saken hafva sin gång. Han beslöt att icke försöka det omöjliga, i att på en gång utplåna alla sina minnen och känslor, eller att afstå från sina förra vanor; han ville välja en lättare väg; han ville söka alla slags förströelser, behandla gossen som förut, utan större deltagande för honom än för andra, och alltid strax afbryta sitt eget tankeoch känslolopp, då det ville återtaga sm gamla riktning. I detta krig mot sig sjelf — verldseröfraren för aldrig ett svårare krig — beväpnade han känsla mot känsla, manlig stolthet emot gråtmild vekhet, den -misskändes förtrytelse mot otacksam vänsk2p, och den mognare ålderns sjelfaktning emot de sorger och kränkningar som ett sjelfsvåldigt b.rn förorsakade. Hen kunde visserligen icke annat än i tysthet förundra sig öfver all den konst och möda, han i en efter utseendet så obetydlig sak måste använda för att blifva herre öfver sig sjelf. Men han liknade så många andra af Adams söner, hyilsa anse en böjelse för betydelselös, eller kalla