Aftonbladet – 30 september 1850, sida 3

Vädret var fullkomligen lugnt. Men ett sällsamt din, såsom af en storm, drog tungt genom skogen. Det kom småningom närmare med ett buller ungefär som då jagade vildsvin genombryta igenvuxna skogssnår. På ett ställe rördes och skakades träden, böjde sina toppar djupt ned bland de närståendes grenar, och sönderryckte dem våldsamt. I skogens dunkel, emellan de ännu oskadade och de söndersplittrade träden, sköbjdes ett mörkt och formlöst vidunder likt dessa urverldens grofva, oviga jättedjur, hvilkas kolossala skelett Ohiostranden och Siberien ännu visa den förvånade efterveriden. Jorden darrade under hvarja dess steg och skogens träd nedtrampades såsom rör. Jesus Maria ! ropade en röst. Med detta ångestrop ilade Eufemia fram, en bild:af fasa. Hennes steg voro snabba och osäkra. Fortunatus gick emot henne, emottog henne i sina armar och höll dena tungt andande flickan tryckt emot sitt bröst. På något afstånd hördes ett vildt klagoskrik och högljudda höner af flera Mmenniskor; utan tvifvel från löfsalen, der ännu nyss förut muntra skrattsalvor hade skallat. Just i detta ögonblick ruliade fram ur småskogen, såsom ett vandrande berg, böljdt af mossa, gräs och sönderbrutna grenar, ett väldigt klippblock, som lemnat det af skaparens hand anvisade berghemmet, Allt som det närs made sig bergssluttningen, tycktes dess styrka växa; bastigheten tilltog, det krossade allt omkring sig och störtade med brak ned i dalen. Fortunatus, som med rysning åsett detta och med den darrande flickan i sin fawn, hade -vikit till sidan. Med sin kind stödd emot hans, snyftada hon: En jordbäfning. Må Gud och alla helgon stå oss bil Då hon åter hade hemtat sig, böjde-bon rodnande hufvudet tillbaka, och vred sig blyg ur sin vaekre beskyddares armar. Men på samma:gång ljöd tätt bredvid dem ett kort och genomträngande utrop af siuäria. De sågo deråt. Det var Cecco. . Han stod med likblekt. ansigte stum och orörlig framför dem. Men i hans ögon tindrade en blick af vredefullt förakt. -a0 Ceceal hjelpe oss Gud, en jordbäfningl ropade Eufemia, i det hon skyndade emot honom. Hvilken olycka i Han stötte henne tillbaka och svarade med ett bittert leende: Utan tvifvel en olycka; jag beklagar att jag störde omfamningen. Genera er icke. Jag skall afligsna mig. ,Vill ni ännu skämta när bergen falla tillsammans ? frågade Marcolis dotter.