Aftonbladet – 30 september 1850, sida 2

-nsksrnt na SE kn NS Er Tra KR ren åra ster uti de afgifoe rapporterna; men vi anse detta miadre väsentligt och kun således gerna underlåta ait dero : f. np. yttra oss. Deremot skola vi återkomma till frågan om privatbankernas operationer I allmänhet och deras verkan på staiens pinningeverk si:mt på näriogarne inom landet. De lärde och fäderneslandet. Kn-ppast har någon period i Sverige varit mera, än den närvaraude, egaad att väcka uppmärksamhet på den ställning, de så kallade lärde intaga till stat och sambälle, och isynnerhet förekommer mycket, rörande sednsste riksdagsmannaval, som derom påminner. -Vi mena ej de lärde såsom individer, tan såsom stånd, en benämning som väl kan synas oegentlig, men som är ganska betecknande, och så mycket mera behörig, som till och med ännu en skråanda tydligt visar sig bland de lärde. Med dessa åter mena vi isynuerhet universitetens och visså akademiers ledamöter samt de äldre och högre bland elementarläroverkens hittills varande lärare och bland presterna lärdomspastoraternes innehafvare. Men vi vilje i det följande förnämligast skärskåda universiteterna. De lärde, såsom korporationer betraktade, bafva väl knappast i något land visat sig känna ett innerligare samband med det allmänna; och så vida är det väl ingen väsendtlig skillnad mellan Sverige och andra länder. Men gäller deremot jemförelsen de lärda individerna, så blir förbållandet ett annat. Sammanställer man nu, i den sednare meningen, Frankrikes och Danmarks lärde med de svenska, hvilken skillnaal! De förre hafva med liflighet och värma intresserat sig för det allmänna bästa och med nit och framgång gåtr det allmänna förtroendet till mötes. Det är knappt nödigt att nämna nvigot fransyskt namn, och hvad danskarna beträffar, är det tillräckligt att påminna om en Claussen, en Monrad, en Madvig. Om oss kunna vi blott säga så mycket, att vi icke helt och hållet saknat enskilde lärde, som visat ett lifligt deltagande för det politiska och offentliga lifvet, ja! till och med varit med fördel använde såsom statsfunktionärer på rätt höga platser. Men just ringheten af de lärda individers antal, som visat något slags sinne för det allmänna, är mycket betecknande för de svenska lärdes stånd, bvarom vi just här tala. Ett synnerligt framstående exempel på inflytelsen af kotteriandan var just Erik Gustaf Geijer, som endast steg för steg förmådde frigöra sig ur skråtvånget. Lingsamheten af denna frigörelse må visst till icke ringa del tillskrifvas ett godsint och tillitsfullt, att icke säga vekt lynne, som gjorde att mannen ogerna hoppade ur kamratringen; men man torde derjerate få taga för afgjordt, att äfven han hade vanor och fördomar att bekämpa. Geijer blef såsom rätt uvg iovympad på den lärda korporationens stam; äfven han har rönt den tryckande inflytelsen af lokalens atmosfer, eburu rikt begåfvad han var af naturen. Kotteriet har, genom segheten af sin traditionella karakter, en förunderlig makt att assimilera, att kästrera all manlig sjelfständighet och gifva de yngres tänkesätt ett visst uniformt skaplynne. Det gemensamma kännetecknet för det lärda ståndet är det, att dess ledamöter icke äro fosterländskl sinnade (läsaren finner längre ned hvad vi mena härmed), ehuru dem emellan för öfrigt flera olikheter och grupperingar förmärkas, En del af dem — och jyckligtvis är denna del ej så särdeles stor — utmärker sig för en fullkomligt blind och fanatisk konservatism uti allt. Dessa personer äro också föreföål för det ;karpaste bedömande från allmänbetens sida, och synas icke heller hafva skäl att deröfver beklaga sig. Ty ifråga om män, som i upplysning och insigter stå framom eller åtminstone böra stå framom de allraflesta, känner man sig hafva svårt eller, rättare, 2l:deles icke kunna från verklig öfvertygelse härleda en så total obenägenhet för allt framåtskridsnde. Man söker då orsaken till en sådan obenägenhet på andra båll, och hvilken än helst denna orsak synes vara, förekommer den aldrig rätt aktningsvärd, emedan den visar sig sakna samb-nd med verklig öfvertygelse. Man väljer då ett allmännare uttryck, som på ssmma gång inbegriper och höfligt undangömmer alla slags enstaka och individuella intressen hos sådana lärde, och man säger, att orsaken till desse färdes obenägenhet för framåtskridandet ligger i skråandan. En ganska stor del af de lärde skiljer sig från de nyss tecknade deri, att de, ehuru de visserligen i grunden äro lika korservativa, likväl äro det uten fanatism. De äro belåtne med det närvarande, men inskränka sig till en passiv välönskan för dess bibehållande, utan bäftighet och hätskhet mot olika tänkande. De äro till och med fallna för eftergifter, nemligen obetydliga och oskyldiga.sådana, dem de alldeles icke anse nödvändiga eller ledande till någonting bättre än det närvarande, utsa endast såsom medel att vinna motpartiets erkänsla och att bibehålla status quo. De se alldeles icke ogerna,. att andra göra ett aktift motstånd rot rörelsemännen, bråkmästarnen, men för egen del stanna de vid att med röst eller namnteckning understödja det tipplysta och aktningsvärda ordningspartietx. En annan del af de Järde, icke synnerligt stor, är af ett temligen märkligt slag. De,ysom tillhöra denna del, bafva i allmänna frågor bältr2 insigt än konsorterna, de inse kanske hka klart-som någon, att en förändring af det närvarande är oundviklig, men de tro ej, att denna förändring innebär någotisig sjelf, utan endast är en öfvergång till något annat; och då de icke tro på ett fortskridande från ett t Marucca bragt honom på allvarligare tankar. le sig att Cecco hade nämnt samma pamn då till Marina Sidernos bönder. Han blef förvisatt Cecco, fesiän kseol eller sicilianare, dock EV RS MSE re te. RESET NE GV I fd ne