mot icke bestämdt uppgifva hvem som knuffat ho: nom, men dock hade det varit en polisbetjent. Konstapel Malmström, häröfver hörd, bestred angifvelsens riktighet, och påstod att det varit i an ledning af det skrik och oväsen Lagerqvist och Hed. men vid tillfället föri på Stadssmedjegatan, som han ramgått till dem och anmodat dem att åtskiljas sam! hålla sig tyste. Sin huggare hade han hvarken dra: git eller begagaat. Häruti instämde konstapel Abra: bamsson. Tvenne af Hedman och Lagerqvist åberopade vitt: nen hördes härefter, af hvilka det ena hade sett kon: stapeln Malmström tilldela Lagerqvist det omnämnd; slaget, och det andra vittnet sett honom flere gån ger upphöja sin dragna klinga i luften, men för af: ståndets skull icke observerat om slagen träffat nå gon. Båda vitsordade för öfrigt angifvelsens inne håll. Slutligen hördes trenne af Malmström åberopade poliskonstaplar, af hvilka konstapeln Möller berättade Jag kom ej till stället förr än en större folksamling skockat sig omkring Malmström samt Hedman och hans sällskap, och hörde då Malmströms röst bedja dem aflågsna sig. Då jag kom närmare, träffade jag Hedman, som var mycket uppretad och beklagadt sig att hafva blifvit skuffad af Malmström, men hvil: ken, på min uppmaning att gå hem, genast aflägs nade sig åt norr. Folket skiograde sig straxt derpå så att allt blef tyst igen. Konstaplarne Nilsson och Svensson hade ej helle: kommit till stället vid uppträdets början, och hade sig sålunda derom ingenting bekant. Hedman och Lagerqvist tillkännagåfvo härefter sir önskan att få ytterligare fyra vittnen hörda, hvilket bifölls. Polismästaren vände sig nu till konstape Melmström och förehöll honom i stränga ordalag han: oskickliga beteende, samt sade sig så mycket mindrt kunna draga i tvifvelsmål anvgifvelsens riktighet, som det nu,.vore andra gången på en kort tid som er lylik angifvelse mot Malmström att hafva dragit och begagnat sin huggare blifvit gjord. I följd hära! örklarades Malmström suspenderad från tjensten til dess målet, som uppsköts till i dag, blifvit fullstänligt utredt. — Tvenne underkonstaplar, Orrberg och Bergqvist, som under sin patrullering sistl. tisdags natt passerade Gåsgränden på norr, påträffade derstädes tvenne rusiga personer, en karl och en qvinna, hvilka under de mest våghalsiga gester och språng gallskreko så mycket de orkade. Förgäfves tillsagde att hålla sig tyste, blefvo båda, sedan mannen uppgifvit sig vara handtverksmästare här i staden, samt att qvinnan vore bans hustru, till påföljande degen uppkallade till poliskammaren. Seeda polismästaren uppläst rapporten härom för mannen och hans hustru, tillfrågade han dem af hvad anledning de midt i natten hållit ett sådant förfärligt oväsen, samt tillade, att man minst borde vänta sådant af en mästare och borgare i Stockholm. Mannen, under en djup bugning: Om förlåtelse, herr -kongl. lagman, jag får lof att säga att... Hustrun, under en grotesk gest utsträckande handen emot sin man: Tyst du, min gubbe, du behöfver inte be om förlåtelse. Låt mig tala för oss båda bara; jag skall nog tala ur skägget. (Ställer sig i position med händerna i sidorna framför polismästaren.) Hör och förvånas, herr polismästare. Bäst min man i tisdags qväll satt och funderade; tog han sin bästa rock och hatt på sig. — Hvart ska du gå, min gubbelilla? frågade jag. — Åh, bara ut på galan, min gumma lilla, sa han, — Nå, då följer jag med dig, lilla gubben, sa jag; och så togo vi hvarandra under armen och gjorde en liten månskenspromenad, som äkta folk bruka. Men, has du mig segen! När vi kommo tillbaka till Gåsgränden (höjer händer och blickar mot taket, samt gör sedan ett slag omkring golfvet, efterföljd af mannen; men återvänder derefter till polismästaren.) När vi kommo till Gåsgränden, hvad fick vi se? Gissa baral Mannen: Och höra sen, min gumma lilla ! Hustrun: Riktigt! Ack min Gud! Jo; tre karar lågo ofvanpå hvarandra, som knapade på hvarinn af bjertans grund! Min man, som är borgare, och aldrig stillatigande san se tocke der, lag sig i högen med; och jag, som cke tvekar att ta uti, när tillfälle erbjuder sig, jag hjelpte till allt hvsd jag förmådde. Slutligen tyckte väl de gökarne att de fått folk på sig, ty de togo ill benen alla tre.n Mannen: Hör nu på mig, ska kongl. lagman få lÖra.n Hustrun: Tyst, tyst du, min gubbe, jag talar jelf nul Polismästaren: Men skrik inte så grufligt, min ru; man kan ju höra hvart ord ut på gatar. Hustrun: Allt ska föras till protokoll, herr poismästare, det fordrar rättvisan i denna sak. (Höer rösten ännu högre.) Då kommo två poliser sätande, som om elden setat i byxorna på dem, och våstodo — ja, hvad tycks? — påstodo att vi skreko, völlo. oväsen och voro fulla. (Klappar mannen unler hakan.) Stackars min gubbel Mannen, springande af och an: Ja, jag blir allleles topp rasandel Hustrun: Det undrar jag inte på; jag får sjelf sallfeber ! springer efter. mannen. Polismäst.: Tyst nu, min fru, och stå stilla här. Hustrun, skrikande med gäll röst: Ska jag vara yst, jag; ska jag tiga? . Nej; jag kan inte tiga om let gällde mitt lif. Ab, min Gud! Nej, nej. Mannen: Nej, herr lagman, hon kan inte tiga. Polismäst.: Nej, jag märker det. Ni neka såedes att bafva varit rusiga? Hustrun: Om vi neka? Himmelska fader! Hvad äger du, min gubbe! Mannen, förvånad: Jag? Polismäst.: Fins ingen bevisning att tillgå ? En underkonstapel: Nej, icke nu, herr. polisnästare. Hustrun: Jaså, det finns ingen bevisning! Nenej men, det tror jag nog. I stället för att ta fast de re karlarne, som gjorde både ett och annat, så togo le oss i stället, mig och min lilla gubbe. Ha, det ir infamt I Mannen: Det är rysligt! Hustrun: Afskyvärdt! Men vänta bara. Jag vore inte den jag är, om jag inte kunde skaffa mig rättvisa. Polismäst.: I brist af bevisning får målet bero på ny anmälan. Farväl nu, mitt herrskap. Hustrun, nigande: Farväl, herr polismästare. Til! mannen) Bocka dig, min gubbel! Mannen: Ja, jag går, herr kongl. lagman. (Bockar sig.) Hustrun tar mannen under armen och går mot lörren, men återvänder hastigt och utropar: Men jag har blifvit stagen af polisen, både fram och bak, och-det måste jag ha gratifikation för: full rättvisa, herr lagmani Polismäst.: Hvem har slagit er? Vet ni hans amn Frun: Det är inte godt att veta hans namn i mörkret, serdeles när man får huden full med stryk.n Polismäst.: Då ni fått reda derpå, så angif saken. Farväl nu Det äkta psret aflägsnar sig. Om den sednare af frun gjorda angifyvelsen förevar I mår vYitarligara förhör dartill sfvål from AE