sten tillåta sig, en ringa tjensteman), att vara i opposition mot sin dåvarande konung? Vi vete ej om Allehandisten befann sig ibland dem, som då förmältes vilja afsätta sin krönta herre, Men att Allehandisten nu vill afsätta ochalldeles tillintetgöra sin icke krönte, men honom ändock aflönande herre, adeln, det känne vi mera än väl, genom Allehandistens fäktande för det hvilande förslaget. Huru kan han draga sådant öfver sitt samvete, om han är en trogen tjenare? Allehanda har framställt den onämnde såsom hkufvudmaa för ett, mot Konung Oscar, allt ifrån bans anträde till Regeringen, fiendtligt parti. Ett sådant yttrand2: af Allehandisten, hvilken bättre borde hafva reda på Riddarhusets protocoller, -kan svårli gen härledas från annat än vrångvisa och illvilja. Men låtom oss likväl antaga något bättre, eller att det härrörer från principlösheten hos de Grå, til: följe af hvilken de snarare tro en mans handlingssätt härflyta af tillfälliga och personliga skäl, än af fasta grundsatser. Den, som blott läst de allmänna tidningarne och hört Riksdagshändelserna omtalas, vet likväl, att den onämnde, äfven under salig Konungens tid, opponerade sig mot Koöngliga propositioner t. o..m. under det att den onämnde var bland Konungens Rådgifvare. Sådan var t. ex. händelsen i fråga om de tysta förmånsrätternas afskaffande och, om vi ej mizsminna oss, rörande de förberedelser till-Skattejemkningen, som då förekommo; hvilket allt gaf den tidens liberale anledning att gycklande fråga: hvilkendera af Konungens, sig emellan stridiga, Rådgifvare man skulle rätta sig efter, för att utfiana den ianersta tanken ? Uaäder n. v. Konuvgens regering,, heter det vwvidare, har den onämnde väl satt sig emot åtskilliga liberala och efter hans mening skadliga lagstiftningsförslag, men ingalunda afstyrkt, utan snarare förordat äskade anslag i hvarjehanda riktningar. Detta torde desto mindre bevisa personlig fiendtlighet, (observera väl!) som en sådan frikostighet just blifvit lagd den onämnde till last, särdeles af de liberale. Sålunda, ehuru han ogillade den nya strafflagen och stridde deremot ihärdigare än någon annan på Riddarhuset vid 1844—45 årens Riksdag, talade han vid sista Riksdagen, mot sina conserva tiva vänner, för beviljandet af hela det anslag, som Konungen begärt till fängelsebyggnader, emedan den onämnde ansåg det ena länet, lika väl som det andra, böra, utan afseende på hvilket bestraffaingssätt! som blefve gällande, få sådana förvaringsrum åt ran-! saknpingsfängar, att desse icke, genom sällskap med förvunna brottslingar, blefve förderfvade, särdeles som det icke är gifvet att hvarje anklagad äfven är skyldig. Om något ämne bör anses intressera Konunagen personligen: så måtte det, i anseende till det arbete Han derpå nedlagt, vara det ifrågavarande. — Men vi vilje erinra äfven om ett annat anslag, af ret personlig beskaffenh:t, nemligen det åt Kronprinsen. Att den onämnde talade för detsamma mot de liberale bör Allehanda desto mindre bafva glömt, som Aftonbladet och andra liberala tidningar länge hånade den onämnde för den rörelse, hvarmed ham om Prinsarne begagnade och uttalade orden Rikets barn. Det torde vara nog om den onämnde. Men huru har Allehanda förhållit sig sjelf mot Konung Oscar? Bidrog det icke af alla krafter; jemte de öfrige liberale, att låta salg Konungen år 1841 få betala Cabinetts-cassans skuld? Det var våld, i ett land, der gfundlagen förklarar endast Rådgifvarne vara ansvarige,; men Konungen oantastelig. Likväl och ehuru det, för den ringaste eftertanke var klart, att en dylik orättvisa mot en man, som nalkades 80 år, mindre skulle drabba honom, än hans son, den hlifvande Konung Oscar: så drog Allehandisten visserligen icke i betänkande att rösta derför på Riddarhuset. Hade vi dess protocoll till hands: så skulle vi kanske finna, att han äfven öppet framstått såsom talare derför, ehuru förgäfves, emedan adelns conservativa pluralitet var för samvetsgrann att bära sig så skamligt åt, som den liberaa minoriteten ville. Något måste slutligen tilläggas till genmäle af Allehandas påstående att adelsaristokratien är djerf och oförsonlig mot konungamakten, när denna vill begagna sitt prerogativ för något annat ändamål än att. gynna adeln. Det är svårt att vederlägga den, hvilken antingen är så vrångvis, som de skriftlärde och Phariseer på sin tid voro, eller är så kortsynt som vår nu lefvande Allebandist.: Den utväg, som den försonligaste af alla lefyande begagnade både mot de skriftlärde och de enfaldige, vilje vi äfven använda, på försök om det lyckas. Ingen lärer kunna påstå, att Carl XI, som bröt adelsaristokratiens makt och gjorde åtskilliga af dess förnämsta medlemmar utfaitiga, gynnade adeln. Mellan en af hans medlemmar, Kongl. Rådet och Generalen Grefye Hans Wachtmeister, som bukpit Carl XI både att genomdrifva Reductionen och att inkräkta sin öfverdrifn makt, samt den aflidne Konungens unge öfverdådige son, tilldrog sig följande händelse: Den uoge hertigen af Holstein föreslog Konungen att rida öfver en uppstaplad timmerhög och Carl var genast färdig. Men Wachtmeister trädde emellan, fattade Konungens häst i betslet och sade: om hertigen rider sig förderfvad, det må vara hans sak, ty han är en främmande herre. Men Eders Maj:t är Sveriges Konung, och skall icke rida dit, så länge jag heter Hans,. Carl svarade leende: Nej, nej, kära gubbe, gf dig tillfreds, jag skall icke rida dit. Hvilken var nu konungamaktens och Konungens verklige vän, antingen Grefven, som redan visat sig vara det förra, och med-äfventyr af Konungens ögonblickliga misshag, satte sig handgripligen emot den cbetänksamme Rådgifvarens förslag? eller den öfriga omgifningen, som stillatigande såg på, och antingen var lika oförsigtig eller nog flepig och ögontjenande, för att icke göra några invändoingar? — Allehanda säger förmodligen: det var ett enskildt undantag; men huru förhöll sig adeln i det hela? Jo så, att han med en sågolik, för rikets väl måhända öfverdrifven sjelfförsäkelse, förblödde på slagfälten, frös ihjel i Ukrains skogar och på Noriges fjäll, eller försmägtade, med dragselar öfver skuldrorna, i-Siberiens grufvor, för att tjena den; hvars fader utarmat de stridende sjelfve eller deras föräldrar och anhöriga.n I afseende på en punkt, bör det tillåtas erinra, att Aftonbladet aldrig var med om att yrka på friherre Palmstjernas afsättande, serdeles derföre att det tjenade till ingenting. Aftonbladets tanka om sådana frågor kan resumeras uti vårt yttrande på den tiden, då det bekanta munlåset på Posttidningen var i fråga, hvilket omtalades med så mycken glädje på ett annat håll, att om regeringens politik vore uppriktigt liberal, så kunde Posttidningen ) (Märk, läsare, detta välberäknade uttryck: en ringa tjensteman såsom motsats till den höge embetsmannen,. Detta är en Herkulesklubba, som den älskvärde onämnde med serdeles förkärlek använder). Märk också klämmen i uttrycket: förmäldes vilja afsätta sin krönte herre, och den bjerta effekten af denna lilla eller rättare bastanta lögaoch spökbistorias inpassande på detta ställe. Det kunde för öfrigt förtjena sitt serskilda kapitel i de konservatives meritli ta, att numera erinra derom, huru nämnde parti sökte och äfven till en Er VR AA, MI ARD FT ) PR PN fas 1 TO Pop toy eg td FR