miasmatisk luft, hvilken benågenhet äfven här förmärkes. Epidemiea, som fortgått 5 veckors tid och enligt min tanka passerat kulminationspunkten, synes mig hafva antagit ett mildare lynne och vara i ett bestämdt aftagande ... Den Onämnde. Läsaren torde minnas, att för några dagar sedan meiddelades i detta blad ett citeradt utdrag ur. Aftonposten-Allehanda, innehållande uppgifter om de ultrakonservatives och synnerligen..det Rääf-Hartmansdorffska partiets på Riddarhuset preliminära manövrer i och för det kungliga representationsförslagets motarbetande inom de två första stånden vid riksdagen, såsom: samlandet af en kassa för ändamå let; adelsfullmakters uppköpande; ett cirkulär från hr Rääf i Småland till xknapadeln i samma provins att motarbeta regeringsförslage!, m. m., i sammanhang hvarmed Aliehända. äfven serskildt trakterade med bittert och spanskt, som man säger, presidenten von Hartmansdorff uti följande uttryck: Då man i spetsen för det conservativa, åtminstone ailtsedan Konung Oscars anträde till Regeringen, mot honom fiendiliga partiet, finner en af Konungens högste (om än icke afsättlige?) embetsmän, samt erfar huru han, vid riksdagarne, öppet framstått såsom chef för den conservativa oppositionen, inom sitt stånd: så förefaller det temligen oförsynt, tt den af samma parti underhållna tidningen Tiden icke aktar för rof att hånande klandra de högre embatsmän, som skulle våga intressera sig eller arbeta för det af Konungen afgifna hvilande förslaget. Men..: den genuina adelsaristokratien ... har alltid utgjort och kommer alltid att utgöra den djerfvaste och den mest oförsonliga motståndaren till konungamakten; när denna vill begagna sitt prerogativ för något an: nat ändamål än att gynna adeln. Denna attack från Allehanda-sidan har gifvit anledning till två artiklar i Tiden, hvilka äro märkvärdiga nog för att förtjena i ett och annat här upptagas. Författaren sjelf kallar sig den onämnde; men det är ej svårt se, att det är sjelfva riddarhuschefen som -tagit till pennan och anlitat hela sin polemiska vältalighet, jemte den sentimentalitet, som denne man så väl förstår att applicera när det kniper. Ällehandas uppgift om den samlade kassan förklarar han vara lögnaktig; för: påståendet om fullmaktsuppköp nekar ban icke, men förmenar att verksamheten i detta hänseende varit större hos de grå (hvilket dock af många skäl kan betviflas. Vi tro att de grå hittills gjort litet eller intet för saken, om man undantager Dagl. Allehanda, som åtminstone nästan alla dagar kämpar af alla krafter för förslaget). Hvad den onämnde bhärutinnan yttrar är ett så karakteristiskt prof på den Hartmansdorffska talangen, att vi måste anföra ett stycke deraf: Allebanda förklarar-det liberala partiet på Riddarhuset hafva, under vårt nya statsskick; ansett under sin värdighet att så till sägandes köpa röster. Det vore nog. . Tänk om vi voro så elaka, att vi nämnde någon af Allehandas liberala vänner, som köpt sin fullmakt, samt till och med uppgåfve huru mycket han för henne betalt! Men efter den saken kommit till tals, -hvarföre hålla oss till adeln allena? Har ej Allehandisten, som bor i hufvudstaden, politikens medelpunkt, förnummit, att måltider och sexor begagnas för att köpa röster både vid riksdagsmannaval och voteringar? Har han icke sjelf deltagit i sådana gästabud, och kommer han icke ihåg huru rundeligt vinet iskänktes och huru ljufligt det smakade? Kan han icke erinra sig om någon måltid anställdes våren 48414, på Djurgården, då den utgång på frågan om betalning af Cabinetts-cassans skuld bereddes, hvilken i förstärkta statsutskottet inträffade? Eller ansågs Allehandisten, på den tiden, icke vara betydlig nog, för att få vara med om sådana storverk? Har han icke förnummit hvad här, berättas om -sexors verkan på vissa af de sednaste riksdagsmannavalen, genom hvilka conservativa candidater blifvit uteslutna? Sådana måltider aflöpa icke utan kostnader. Månne den förtäring, som på dem gifves, är mindre syndig, än den, som en fsttig fräl:e underofficer tager sig sjelf eller gifver hustru och barn för hvad han fått för sin fullmakt ? Här märker läsaren ut:n tvifvel den fyndighet, hvarmed den onämnde förstått att bakom några obestämda. uppgifter, som möjligen kunna äga gruud, det veta vi icke, un: danskymma de ständiga taktiska manövrer, som han sjelf, riddarhuschefen, med åtskilliga af sina vänner jemte erkebiskopen. och prelaterna haft för att disciplinera sina fydiga majoriteter inom adeln och presteståndet; och vidare den rörande taflan af en adlig underofficer, som stillar sina barns hunger med den ringa men ärligt förvärfvade penning, han af de onämnde fått för sin fullmakt. Det sednare skulle verkligen icke illa passa att göras till ämne för en melodram från scenen. -Om t. ex. herr Jolin med sin godmodighet spelade -underofficeren, fru Almlöf blefve hennes nåd underofficerskan, mamsell Jacobson den fullväxta dottern, herr Wennbom den onämnde 0..s. v., så kunde detta blifva en icke dålig pendant till Waddfamiljen: Men det intressantaste af artikeln är likväl det som innehåller besvarandet af. Allehandas. påstående om Adelsaristokratiens fiendtlighet mot konungamakten. Här märker man att den onämnde varit i sitt esse och anlitat hela sitt. mästerskap i det ömma .strängaspelet. Hörom något deraf: Hvilken den omtalade höge ermbetsmannen är, kan ingen, som känner våra riksdagsförhållanden, draga i tvifvelsmål, emedan han är utpekad. Men som ban icke är särskildt nämnd, så vilje vi endast kalla honom den onämnde. Att han, för sin opposition, bordt. afsättss,. är ett capitel, som Allehande; tillförene flera gånger afhandlat, och det är icke dess fel, om han icke fått röra samma öde, som det, hvilket de liberali tidningarne, så vidt på dem ankom, beredde friherre Nils Palmstjerna. Nu, för första gången, erkänner döck Allehanda, att den onämnde icke är. godtyckligt afsättlig; vare sig att det, .på vederbörlig ort, fått detta till svar, eller ock att det vill, med rätta förhållandets :uppgifvande, ursäkta sig hos de Grå för sin oförmåga att drifva den saken igenom. Men öm Allehanda så högt ogillar, att en hög embetsman är af annan mening ån Konuog Oscar, hvarföre kunde Allehandisten gilla och yrka, att flere höga embetsmän skulle tänka olika med Carl Johan? Ja, huru kunde Allehandi