gerna skrifva huru mycket den ville. Vi tro också, uppriktigt sagdt, att hvarken hr friherre Palmstjerna eller hr von Hartmansdorff eller en del andra höga embetsmän, som väl älska konservatismen mycket, men makten och ljufbeten att få andas hofluften ännu mera, skulle föra en sådan ton som de göra, om de icke i hemlighet hade den tron, att deras åsigter på det hel2, deras ifrande för det. bekanta allenastyrandet, deras skenbara. grälande på konungamakten för det den icke är nog konungsk, deras predikande om den blinda lydnaden m. m. äro långt ifrån missbagliga på högre ort, i synnerhet som de åtföljas af-yrkande på mera penningar ur folkets fickor, hvilket utgör den ästa förstärkningen åt makten. Också förefaller det oss serdeles intressant tt förnimma, huru den onämnde här förstår tt likasom hålla Konungen sjelf under näsan ena sidan hvad den onämnde och hans vänser för Konungens sak gjort och lidit i örtasården, och å den andra huru otacksamt just Allehandapartiet varit i en fråga, hvars resulat skulle drabba Konung Oscar personligen. Det egentliga och bästa kraftstycket är likväl den så väl använda :anekdoten om GCarl len tolfte; ty ingen kan efter den betan undgå Itt se, att det är herr von Hartmansdorff och hans trupp, som nu skola rädda kung Oscar från att rida ihjel sig på representationsförlaget. Skulle blott en smula klenmodighet ller småsinne finnas hos vederbörande, så vore letta i sanning icke illaspekuleradt. Allehanda har svarat vidlyftigt på denna riikel, men vi medhinna icke i dag att göra några utdrag:af dess svar.