Aftonbladet – 27 september 1850, sida 2

lunda lände till upphöjande af deras behag: korta, veckrika kjortlar, blåa tröjor med många metallknappar och öppna ärmar, genom hvilka ett groft linne stack fram; från den stora svarta hufvan nedhängde ända öfver näsan ett oblekt linnestycke, till stor nytta för ögonen. Också den lilla staden Siderno, belägen på närgränsande berg, besöktes. Ett sorgligt näste. Dåliga låga hus eller stenhyddor; smala bål, i stället för fönster; köket tillika sofställe, ofta äfven stall; boningshuset oansenlig! som allt det andra: sjelfva klostret blott en lång stenhydda utan fönster; och flera munkar och prester än lekmän vi sade sig på gatorna i den lilla staden. äl BRÖDRASKAPET. Då de anträdde återvägen från staden, stannade Fortunatus i skuggan af en palm, vid kanten af en afsats som Sidernos klipphöjd bildar, och hvarifrån vägen bran! går nedåt det släta kustlandet. Aublicken arvodet omgilvande landskapet fasttrötlade honom. Bekom honom de blå Apenninerna; toppar öfver toppar. Framför honom hafvet och bimlen, täflande i ändlös vidd; ett enda segel lyste vid horisonten, på himlen ett enda litet moln. Till höger och venster, längs den slingrande kusten, inskärande bugter, beskuggade landtuddar, svarta klippbankar, liknande åldriga slottsruiner. I närheten små olivskogar, eller rader af citronoch pomeransträd, mellan halfvilda åkerfält. Grånatoch myrtenbuskar smögo sig väpvligt till de nakna klippblocken; hvilkas hufvuden bekransades af aloe och indiska fikonträd. Men hvarken rikedomen af denna vextlighet eller de fremmande blommorna, som andades sin väl!ukt omkring honom, glädde schweizaren så mycket som den oväntade anblieken af ett potatisfält. Den ädla vexten, som under nordens himmel är ett skydd emot hungersnöden, log emat Alpernas son som en anförvandt från hemorten. Medan han stod der förlorad i åskådning, stödd mo! palmen, betraktade honom den unge sicilian ren med ett stilla och drömmande välbehag. Men då hans väns blick träffade honom, nedslog han ögonen med förlägenhet, och liksom ville Han bemantla sin -öfverraskning, sade ban: Visst passa er den grofva halmhatten och kalabresiska