Aftonbladet – 27 september 1850, sida 1

rorna. De flesta önskade deras försäljning och penningarnes dening. Några bortstulo till och; med tyger och sålde dem hemligt åt landtfolket. Den gode Lucerne var icke ovillig att öfverlemna dem åt de skeppsbrutne. Blott en eada bland dem, en ärlig Schweizare, vid namn Heinrich Stauffacher från kantoren Glarus, satte sig ståndaktigt deremot. Okunnig, såväl i fransyska som italienska språket, vände sig Stauffacher på ärlig alptyska till Napoleons elsassiska kapten och förklarade: att skeppsladdningen tillhörde lika litet de resande, hvaraf de flesta, utom gångkläderna, mmgenting hade medfört på Austria, som Kalar bresarpe. Han yrkade på.öfvergeneralens afgörande. Det bergade godset borde. ställas under förfogande af :sjöassuransen i Triest,, hvilken dessutom skulle lemna de verkliga ezarne ersättning. Dessa den enkle: hedersmannens föreställningar vunno gebör hos franska kaptenen. Samtliga varorna blefvo också sedermera försålda till den mestbjudande, och den derför erhållna sumraan,: 18,349 floriner 52 kr., blef på genera! Reyniers befallning öfversänd till Triest. Lifvet i den gamla strandbyddan var -emedlertid icke det behagligaste; och: de första nätterna voro verkligen förskröckliga. , Ty, knappt hade de af dagens olycka utmattade ögonen slutit sig, förrän skeppsbrottets afgrundsbilder åter blefvo, lefvande; de föllo tunga på de olyckligas bröst och pressade,kallsvetten från deras panna. Under dessa förfärliga drömmar om storm, -böljor och dödsnöd, foro de plötsligen imed; ett. genomträngande ångestskri i höjden och flydde i sinnesförvirring ur hyddan. Der lågo i det bleka månljuset de dödas lik, Austrias gods, och de vakthafvande soldaterna forskade förgäfves efter orsaken till orop. Darr.nde återvände de. då till strandhyddan och intogo sina halmläger med en ångest, som om .de känt sig lefvande begrafna! Och. knappt. inslumrade, återkommo :de förfärliga drömbilderna; och jemmerskriet höjdes ånyo. Ingen visste hvilken som först uppgifvit ångestropet. Först efter flera nätter upphörde småniogom detta tillstånd. Den arma kreolen vågade sig icke mer in i huset, Han låg hvar natt derute vid elden, hvarest de medlidsamma soldaterne brukade hölja på hozom sina kappor. Om dagen spridde man sig omkring på vandringar i trakten.