Aftonbladet – 24 september 1850, sida 3

VID FRU SOPHIA WILHELMINA NYQVISTS, FÖDD ASPEREN, GRAF. Sommar kom — cch allnäturen log uti sin bröllop skrud, Doftozgjuten, blomsterkransad, som en skön och lycklig brud. Friden satt på hvarje tröskel i den väna, trefna bygd Och ur hvarje hyddas fenster lyste glädje, hopp ooh dygd. Låt oss halsa Herdens boning, denna stilla belgedom, Der en qvinalig genius sväfvar, mi!d, jungfiulig, gla1 och from, Som ett andra verldars ombud, sam en ljaf, ea himmelsk gäst, Men med gyllne band af kärlek för en stund vid jorden fist. Hon är hjertat i sin 1 oaiog, i sin trogne makes bröst, Armar eger bon för nödea och för tysta qval en röst; Hulpna likars glädjetårar falla tyst i bennes spår, Der hon mild bland lifvets rosor och dess många tö: nen går. Trenne lika perlesmycken skimra uppå hennes brös; Trenne späda lärkor qvittra der med glad, med enig röst: Det är bjertats vår, som knoppas på en miktig kärleks grund Barnaoskuld — modersglådie i det skönaste förbud. Men hvi är det tyst derinne ? Kanske talar hon med Gui? Kauske hon till fest sig smyckar i sin andes rena skrud! Ja, hon talat nyss med någoa; — stoftets drögt hon kastat at: 8e, hur festlig! bon sig smyckat för sin himmel och sia — graf. Qralens bojor ber bon burit, undergifven, tålig, tyst, Gömt på deras hvassa taggar, ofta dem i tärar kysst; Ofta, när i smärtans lågor häfdes hennes un2za blod, Log hon — stod med engelas styrka och med qvinrans bjeltemod. Ädla Make: för din smärta eger jorden ingen tröst. Dock — du bär ju korsets tecken öfver ärren på ditt brös Evangelisk tro och styrka du till helga vapen fick Och din makas ande talar än ur barnens blick. Hvad skall skalden eder säg: ? — Sorgsna, öfvergifna små! Späda lamb, som omkring herden uti stum förbidan stå! Gån och helgen er ät lifvets strider vid er moders grift, Smycken den med fromma dygder, som en helig blomsterskrift. Nb m.