Aftonbladet – 14 september 1850, sida 3

stängande af möjligheten för andra tegelbruksegare, att med hr landshöfdingen konkurrera,har förskaftat sig den ifrågavarande tegellevsransen inom hr landsböfdingens eget i nåder anförtrodda län, och för ett der pågående byggnadsföretag. Hr landshöfs dingen söker visserligen frånsäga sig all slags egen ansvarighet härföre på den grund, att ärendet icke blifvit bandlagdt af hr landshöfdingen sjelf personligen, utan af landshöfdingeembetet; uti hvers öfverläggningar och beslut derom hr landshöfdiogen af jäf varit förhiadrad att deliega. Jag för min del måste dock ans2 att hr landshöfdingen, såsom kronans högste kontrollerande myndighet här i länet, alltid hade bordt i främsta rummet, framför sin egen enskilda fördel, tillse kronans rätt och bästa, antingen hr landshöfdingen för tillfället fungerade i landsböfdingermbetet eller icke. Ingen kan förmena hr landshöfdingen, då hen drifver ett tegelbruk, att med lika rätt, som hvarje annan medboargare, till andra, enskilda personer afyttra den vara ban tillverkar, på de vilkor hen för sig bäst kan överenskomma, Men då hr landshöfdingen ville uppträda äfven såsom leverartör till kronan, synes mig sådant hafva bordt ske med den största möjliga försigtighet, och dertill räknar jeg att hr landshöfdingen förut skulle hafva förvissat sig, att ingen ancan kucde eller ville leverera lika god vara tull bättre pris, än hr landshöfdingen. Hr landshöfdingen säger, utt det icke har berott på hbonom att hverken försnstalta el!er förhindra någon sådan konkurrens emellaa honom och andre tegelbruksegare. Men för sådant ändamål hade hr landshöfdingen blott behöft uaderlita att ställa sitt eget genom landshöfdingeembetet till fångvårdsstyrelsen insända anbud så, lika med den korta bssinningstid deri var lemaed, och det bindande vilkoret, att det i sin helbet skulla antagas eller ock förfalla — båda dessa auktoritster derigenom skvlle förledas, landshöfdingeembetet att tillstyrka, och fångvårdsstyrelsen att godkänna anbudet, utan att någondera förut hade haft rådrum efterforssa, om icke annan tegelbruksegare i orten skulle vilja lemna teglet till billigare pris, än hr landshöfdir gen derföre begärde. Ty om landsböfdingeembetet hada fått tid dertill, förmodar jeg att lavdshödingeeruketet, sedan vid auktionen hade vist sig, hvad i ella fall; med den alltför sent utsatta auktionsdegen kunde tegas för gifvet på förhand, eller att blott en ringa del af det behöfliga teglet skulle kunna erhålles på de af fårgvårdsstyrelsan utsatte terminer under loppet a: innevarande sommar, på något sätt, antingen gerom offentligt tillkännagifvande att anbud under hand emottagas, eller genom direkta efterfrågningar vid i orten varapde tegelbruk, hade gjort sig underrättad om de för kronan förmånligaste vilkor, hvartill teglet inom möjligast korta tid skulle kunna lemnas; och hr landshöfdingen hade då säkerligen icke fått stå ensem med sitt anbud, att inom Mej måneds ugång 4851 leverera det för nästa års arbete erforderliga teglet, hviiket, såsom frih. Rsab ocksåisin skri t bar antydt, innefattar den mest väsendtiiga skiljaktighe:, emot de offentligen utlysta vilkor, som vid auktionen måste gälla för allmänheten. Man säger, att det icke bordt tillkomma landshöfdingeembetet, att på enskild väg sålunda underhandla om teglets uppköp; men då man frångår den annars förut vanliga metoden, att endast på offentlig auktion upphandla de varor, som för Kronan behöfvss, så bestrider jag icke att ett dylikt sätt att anskaffa sådana effekter, ofta kan hafva fördel med sig; men dervid fordras likväl då, att de åt hvilka uppköpet anförtros, eller som skola detsamma kontrollera, både använda minst samma nozrgracna omtarka för uppdragets utförande, som om det varit enskilda personers anbud: samt att de äro fullkomligt opsrtiske, och derföre icke deltaga uti någon spekulation och sjelfve leverera varor, som af dem skola under hand uppköpas Och man kan fråga, om icke hvarje enski!d, som af anhan person hade blifvit anmodad, att bär i orten upphandla tegel till billigaste pris och af bästa beskaffenbet, som kunde öfverkommas, förut, innan något inköp gjordes, skulle hafva efterfrågat och undersökt vid alla nära belägna tegelbruk, om teglets pris och godhet? Och att, om kronans högre kontrolerande embetsmän sjelfve spekulera vid under band skeende upphandlingar, enskilda industriidkare derigenom skola utestängas ifrån att med dem kunna täfla, det visar sig bäst genom det exempel, som af hr landshöfding Nerman vu blifvit gifvet. Hr landsböfdingen har sjelf omtalat, huru han långt innan upphandlingen offentligen utlystes hade blifvit underrättad, stt det för fängelsebyggnaden erforderliga teglet skulle under hand få uppköpas. Han kunde derföre i förskott med säkerhet vidtaga alla förberedande åtgärder, för att sjelf blifva i tillfälle att leverera teglet. Han behöfde icke infinna sig vid auktionen, utan blott afvakta dess utgång, för att derefter rätta sitt anbud, hvilket han företrädesvis kunde låta medfölja på samma gång, som auktionsprotokoilet, till fångvårdsstyrelsen uppsändes, medan andra enskilda personer deremot icke finge veta, bvarken om några anbud under hand emottoges, eller till hvem de skulle ställas, i fall de voro tillåtna. Han kände ock bäst huru särdeles angelägen fångvårdsstyrelsen ver, att redan under innevsrande år få tegel till cellfängelsebyggpadsarbetet, och kunde derföre ställa och begränsa sitt eget anbud så, att denna styrelse derigenom skulle tvingas, att utan någon betänketid antaga hvad han erbjudit, och visste härigenom förskaffa sig betalningsvilkor, mycket högre ån de, hvarmed andre tegelbruksegare skulle låtit sig åtnöja om de varit i tillfälle betinga sis samma tevereringstider . som hr landshöfdingen, eller att lemna blott ett obastämdt antal mursten under Augusti och September månad detta år, men utan skyldighet att hafva levererat mer än ett obetydligt qvantum förr än Maj månads slut nästa år! — Det är en möjlighet, att denna gång en tillfällighet och icke beräkning gjort, att hr landshöfdingen kunnat och lyckats begagna sig af alla dessa för hooom såsom landshöfding tillgängliga fördelar; men det är ändå otvifvelaktigt, att, om äfven för framtiden dylika upphandlingar kunna få uppdrages af en lårgt ifrån befiotlig öfverstyrelse till en myndighet i landsorten, hvars chef sjelf spekulerar, kan deraf uppkomma bde stor förlust och omöjligheten af all kontroll för det allmänna, och alla enskildas uteslutande ifrån konkurrens med sådane högre embetsmän. Och i tanka att söka förebygga vådorna häraf; och icke för att skaffa mig sjelf någon egen enskild vinnirg, eller af harm att derom hafva gått miste, var det, som jag med mitt yttrande ansåg mig böra understödja friherre Raabs anmärkningsskrift; och att jag icke saknat skäl för de-åsigter jag hade utialat, det hoppas jag genom hvad jag nu fått äran anföra, hafva inför höglof. justitiekanslersembetet ådagalagt. Hr landshöfdingen har i sin replik emot nig äfven framställt den anmärkning, att jeg skulle hafva motsagt mig sjelf, då jsg yttrat, att jag ville bafva levererat det för fångelsebyggnaden erforderliga teglet, till vida bättre pris än hr landshöfdingen lärer bafsa betingat sig; men denna blott skenbara motsägelse försvisner genom den förklaring att jag, då jag så uttryckte mig, redan egde tillförlitlig kännedom om hufvudinnehållet af hr landshöfdingens anbud, fast jag då ännu icke hade haft tillfälle att hvarken i original eller bevittnad afskrift få genomläsa detsarama; och derföre ansåg mig böra underlåta att med full bestämdhet uttrycka mig. För min del har jag aldrig afsett eller trott, att någo. juridiskt ansvar skulle kunna eller böra utkräfvas af hr landshöfding Nerman eller annan person, för deras förfarande i denna sak; men jag har