Det är mig likgiltigt! invände den lille egensinnige, som åter befriade sin arm. Min helsaär icke er, signora. Inga invändningar, Cecco! ropade damen med vredga? stämma. Skall jag hemta hit mitt folk eller kaptenen? Jag fordrar lydnad på stället. Och jag frihet, eller... sade gossen och lade en hotande vigt på sista ordet. Eiler? och hvad då, eller?, upprepade damen något gäckande. i Döden! svarade trotshufvudet. En stor och djup graf är mig i hvarje ögonblick öppen., 4 Han visade vid dessa ord med den utsträckta banden på hafvet. Främlingen i kappan, som hade hört sarftalet, vände sig förundrad moi de talande utan att förändra sin ställving. Han såg i detta ögonblick den qvinliga gestalten halft knäböjande för gossen med framräckta, semmanknäppta bänder. Med darrande, sakta stämma snyftade hon: O, min Ceechino! Hvarföre vill du störta mig? I detta ögonblick sprang den unga gossen upp med et! hopp mot relingen — och förmodligen skulle han hafva nedstörtat i böljorna, om icke frerslingen, under det damen uppgaf ett skrik; omfattat honom med begge armarne. Ingen öfverilning, unga menniskal sade fremlingen, och i det han lutade sina läppar mot gossens öra, hviskade han sakta: Ni tycks vara olycklig. Förtro er åt mig, jag vill vaka öfver er på skeppet.v . .Cecco vände sig om i den: cbjudne och oväntade medlarens armar. Båda betraktade hvsrandra ömsesidigt, så mycket som minljuset tillät det. Gossen såg ett honom cbekant, men bebagligt ansigte, med ett uttryck, fullt a! kraft och godiynthet, hvilket till och med tycktes upphöjas af några koppärr. Under den runda hatten krusade sig i månskenet leckar, blonda som guld. Den unge mannen var omkring femeller sjuoch tjugo år gammel, Främlingen deremot skönjde tätt framför sig det be skuggade, späda ansigtet af en gosse, som, i visst fall, verkligen kunde kallas skön, och just nu genom det själfulla uttrycket af inre smärta och stolt förvåning erhöll, om jag så får säga, en helt egen karakter, som man annars icke hade väntat att finna i ett lemtonårigt gossansigte. 4