Aftonbladet – 13 september 1850, sida 3

och gudsons dotter. Derföre förklarar jag henne för mitt adopterade barn och 2rfvinge.n Ett sorl af förvåning genomlopp sällskapet, mrs Medway och Mathilda syntes färdiga att svinima af förvirring, Sophia klappade händerpa och Grace lät sig, blek och darrande af förvåning och rörelse, framled:s af: den gamle herrn, som fortfor: Jag har blifvit bemött med mycken vänskap och uppmärksamhet under min svägerskas tak, i följd hvaraf jag testamenterar en summa af trettiotusen dollars åt min nicce Mathilda, när hon får det nöjet att spela dödsmarchen för mig. Och åt hennes syster, hvars opinion åtminstone upprigtigt tillstods, lemnar jag en dylik summa. Min lur och mina glasögon hafva troget tjenat mig och jag lägger dem nu åsido, jag hoppas för evigt, i hopp att damerna skola draga fördel af den lexa de sjelfva gifvit mig, att utseendet ofta bedrager, och att man hvarken behöfver vara döf, stum eller blind, fastän man är en nabobonkel. Om mrs Medway eller hennes döttrar stannade öfver den präktiga sopen och sväljde dess läckerheter och sin förtret på semma gång, säger icke denna historia; men ått den vackra arftagerskan, Grace Addison, blef med ens en stjerna af första storleken i den fashionabla verlden, kan med skäl förmodas. Men den klara stjernan fann alltid sin lycka i att upplifva dea excentriske men vöänlige gamle mannens hem, som i sin adopterade dotter fann sin å!derdors glädje och tröst,